I går tillbringade jag avsevärd tid ute på Frescati med att dra barnvagn i novemberdimmorna medan Mimmi träffade sin handledare. Jag har inga erfarenheter av universitetsliv alls. Min högskola var liten som ett dagis och kåren bestod av tre blivande teaterregissörer med sinne för det organisatoriska. När vi skulle ha julfest hela skolan, blev det så glest att vi fick öppna dörrarna till Valhallavägen och slussa in flera ungdomsgäng som utfyllnad. Det höll på att gå överstyr totalt. Barkassan försvann och när jag kom tillbaka på annandan låg det krossat glad och rödvin över alla golven. Jag försökte städa själv, men det gick så där, så efter lovet mutade jag en av städarna som gick dit och röjde upp och lovade att inte säga ett ljud till skolledningen.
Jag har som sagt inte någon erfarenhet av Frescati och i gårdagens novemberdepp visade hon knappat upp sig från sin skönaste sida, men jag har ändå svårt att tänka mig att man kan hålla någon slags mål vid liv där ute. Allt är så slitet och tillfälligt på något sätt. Ungdomar mellan 20 och döden drar runt i emmauskläder, röker cigg och styr upp tentamiddagar och pluggaftnar. Uppe i kårhuset luktar det fis efter alla pubar de har haft där och i matan står en fårad dandy med kritvitt axellångt hår under baskern och beställer dagens vegetariska.
Äh, jag svamlar. Jag har ju som sagt aldrig gått på universitetet, men på parkeringen såg jag två män i 50 års-åldern, hastandes mot en sliten citroën.
Den ene:
"Jag har faktiskt inte under min livstid haft såna problem med likviditeten som nu. Jag förstår inte hur det har kunnat köra ihop sig så här."
Just så. Universitetet. Män med dålig ekonomi och basker. Och en nerkörd, tejpad citroën.
Bilden tog jag där på parkeringen. Schysst extraknäck?
4 kommentarer:
Märkligt nog får din beskrivning av ett lite unket Frescati mig på nya tankar om att avsluta en del saker jag har kvar där. Mellan 20 och 50 skrev du... skönt, jag fyller 40 nästa år ;-)
Då har du låååååångt kvar (på frescati)
Jo, ser det nog ut utifrån.
Jag har egentligen bara gått där en termin någorlunda ung och på dagtid, och jag tror att grejen inte är miljön. Grejen är Kunskapen.
Och då, när man är kring tjugo och kommer från sin lilla stad eller förort eller vad man nu kommer ifrån, så är det också första gången man stöter på folk med en helt annan bakgrund.
Men sen, när avhandlingen inte är klar fastän man närmar sig fyrtio, och tiden går och man fortsätter att leva en sorts liv som var charmigt när man var ung, men som nu mest verkar djupt deprimerande, då man försöker sig på en akademisk karriär helt enkelt, i konkurrens med elvatusen andra - ja, då kanske Frescati visar sin rätta sida.
Jag vet faktiskt inte, jag har som sagt rätt liten erfarenhet av det också.
Men nånstans är det ändå fascinerande.
Det tycker jag.
Jag var säkert orättvis och lite raljant. Men som snart 40-åring, ser man ju världen ur 40-åringens perspektiv.
Skicka en kommentar