A tar ut cornflakes från skafferiet och lägger dem på golvet. Det är hans aktivitet just nu. Och det är svårt att veta om man ska stoppa honom. Han är ju bara 1 år och gör det knappast för att testa gränser. Jag sopar upp och säger till på skarpen lite så där lagom, så att han inte ska bli lessen. För som sagt, vad vet jag om vad som ligger bakom. Kanske är det väldigt viktigt för honom att få känna hur torra flakes faller mot golvet och hur det knastrar under fötterna sen. Sabbar jag kanske något i hans jagbygge om jag hindrar honom?
Han gillar att klättra. Upp på bord, fönsterbräden, soffans armstöd, just över den vassa leksaksbilen och det är svårt att stoppa honom där också. Klättrandet är väl det tydligaste uttrycket för jagutveckling. Vad gör det med en människa om man hela tiden blir nedlyft från de höjder man har uppnått? Jag kan se att han blir förbannad. Han liksom väser åt mig efteråt, men väntar ändå tills jag har gått ut ur rummet, innan han gör en ny toppattack.
Vi ska vara hemma tillsammans han och jag hela dagen. Nu känner jag på mig att han ligger i startgroparna för något nytt. Måste kolla så att han inte har lego i munnen.
So long.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
7 kommentarer:
Mitt minne av det där var att de fick hållas så länge det inte verkade farligt. Cornflakes verkar helt ofarligt, så låt honom hålla på, och ska du vara jättepedagogisk så ser du väl till att han hjälper till att sopa upp dem sen också. Det gör han säkert glatt.
Mina ungar har "tvättat" många fönster, "diskat" många platspytsar i köket och "brett" en hel del mackor. Där kan man ju ta undan hela smörpaketet efter en stund.
Det är när de börjar fatta som man kan göra skillnad på mat (som inte ska lekas med) och så vidare. Tror jag.
Vad gäller klättrandet samma teori, verkar det farligt - övervakning. Man lär ju känna dem rätt fort, tycker jag. Somliga är farligare (slår sig lätt halvt fördärvade) andra (försiktiga själar) helt pålitliga.
Det bästa med låta-dem-hållas-politiken är att man kan få rätt långa stunder för sig själv då man kan göra annat.
Han är fortfarande lika fin att se på!
Du har naturligtvis rätt. Kanske är det mitt kontrollbehov och behov av att ha det städat omkring mig som sätter krokben. Konstigt, 3 barn och jag har fortfarande inte lärt mig.
Och han är rätt försiktig. Gör sig sällan illa på riktigt. Men det händer.
Kreativt skapande ska väl få ha sin gång så lång det bara går.
utifrån den här bloggtexten kan man nog lugnt säga att Alexander kan vara hyffsat nöjd med sin farsa.
Äventyret är utveckling.Leken berikar,livet sjunger-Upptäcksfärden fortgår genom hela livet!-Kärleken är kärnan,som du i"klartext"förmedlar genom orden av"oro"...Vackert!
Pulsen?
En ljuvlig bild i svartvitt... men med underbart berättad pappa-fundering så är bilden vackert färgad av kärlek...
Skicka en kommentar