Jag gillar inte Manu Chao.

Jag har tänkt på det hela dagen och det känns skönt att få formulera det i text:
Jag gillar inte Manu Chao.

Manu Chao får mig att känna mig ensam. Jag kan känna det när jag hamnar i sällskap och man börjar prata om Manu Chao. Ibland känns det som att alla gillar honom, utom jag. Och för mig är det liksom självklart att han inte är bra. Jag får svettiga kulturamavibbar när jag hör honom. Han känns som en teaterfest där folk sitter i ring och masserar varandra till extas, eller som en grupp människor som äntligen vågar bada nakna på kommunala badplatsen och är så glada över det att de gör propellern uppe på hopptornet. Och att deras genuina glädje över detta sprider sig tills alla rumpor är bara. Utom min.

När Manu Chao förs på tal känner jag mig som Mårran. Jag vet att nu ska jag hålla käft, annars kommer marken under mig att frysa till is. Lägerelden vi sitter runt kommer att slockna och tystnad kommer att sprida sig. Det kommer att bli evig vinter. Men aldrig julafton.