Pascal vill mig något?

Jag sitter på kontoret igen. På väggen framför mig ett papperslapp med en strof ur en frödingdikt som dessutom är felciterad. Av mig.
"för troll, vi är troll vi", står det, ska vara: "för VI troll, vi är troll vi".

Jag lyssnar på Pascal för de ska ju vara så bra. Jag vet inte. Den där lilla distansen är rätt osexig tycker jag. Det finns fortfarande bara en grupp i Sverige som kan framföra lustiga texter om smärta utan att tappa den nödvändiga hudlösheten - Bob Hund. Bob Hund och Pixies. Där har ni nog mig. Gubbrockarn Anders Sparring.

I morse var gubbrockarn Anders Sparring rätt trött. Det blev några glas vin i går kväll. Mimmi firades av med hela släkten. Just när den sista skocken hade gått detornerade en serie dynamitladdningar 50 meter under vårt hus. De grova eledningarna över gamla huddingevägen ska grävas ner och spärngningsarbetena pågår av någon anledning bara tidig morgon och sen kväll. Men jag vet att grannen under oss tror att det är vi, för efter varje explosion hörs de nu så bekanta knackningarna i elementet.

Så i morse var jag trött. Åh vad trött jag var. Åh vad trött jag är! Jag fryser alltid när jag har sovit för lite. Går med halsduk och mössa och tjocktröja inne och dricker alledeles för mycket kaffe. Det kliar i halsen. Pascals vassa putslustiga fraser vill mig något känner jag. Så nu stänger jag av.

Heath Ledger är död. Jag har väl inte gått omkring och tänkt på honom dagligen direkt, men när jag läste nyheten i natt spelades slutsekvensen ur Brokeback Mountain upp för mitt inre igen. Den där gamla skitiga jeansskjortan som Jack bar en natt någon gång. Westernlandskapet utanför. Allt är för länge sedan förbi och bortglömt.
Repik Heath Ledger: "Jack, I swear!"
Jag ryser.