Jag tänkte skriva

någon om min dag och jag tänkte beklaga mig en smula över en överväldigande trötthet.

Men

Jag såg just bilderna från branden i tyska Ludwigshafen, som krävde minst nio liv. En liten bäbis faller fritt, nedsläppt från ett fönster på fjärde våningen av föräldrarna, som hoppas att någon av brandmännen nere på gatan ska klara av att fånga den. Man kan se hur föräldrarna och några andra vuxna i fönstret flöjer det lilla barnet med blicken. Det är svårt att se några ansiktsuttryck, men de lutar sig ut och det ser ut som om någon av dem skriker.

Vad känner de där och då?

När man ser en sån där bild är personerna på den liksom av ödet utpekade. De är "såna som förr eller senare måste kasta ut sina barn genom fönster ur brinnande lägenheter". Man läser in någon slags beredskap inför den här händelsen i deras handlingar. Som att de visste att det skulle hända. Som om det tillhörde vardagen.

Men en brand som tvingar vuxna människor att kasta ut sina barn genom fönstren, har ett snabbt förlopp. Tio minuter tidigare fanns den inte i någons medvetande. Personerna på bilden levde sina vanliga, småtråkiga, vardagliga liv, med vanliga bekymmer och vanliga förhoppningar. Och den där ungen som om några minuter ska sväva fritt i luften kröp väl omkring på golvet och förde lite oväsen och kanske var man till och med lite irriterad över dess framfart.

Så händer det. En föraning, en doft, rop från trapphuset. Någon hostar.

Och så insikten om situationens allvar. Insikten om att det inte finns någon annan väg ut än genom ett fönster på fjärde våningen. Den måste ju bara existera där helt plötsligt och oväntat. Tio minuter, kanske mindre, från att man har hasat runt i sin vardag, till att man bestämmer sig för att lita på att en någon nere på gatan kan fånga upp ett litet barn när det har fallit fritt 12 meter.
Och man håller ut det genom fönstret och släpper.

Vad snabbt livet kan slå om.

Jag läste mig till att barnet på bilden överlevde. Alltså fattade de ett bra beslut där uppe i den brinnande lägenheten. Hur det gick med föräldrarna är okänt.
Kanske var det deras sista beslut någonsin.