Att skjuta upp

Nu ska jag skriva ett brev angående adressändring till plusgirot. När jag har gjort det ska jag lyfta ut datorn till skivaren, koppla in den, kontrollera att det finns papper och skriva ut. Därefter får jag vänta i några timmar för det är natt, men sen ska jag ta arket, lägga det i min väska, köpa ett kuvert och ett frimärke, skriva adress, limma igen och posta.
Alltså: Det kommer aldrig att hända. Inte i kväll i varje fall.

Jag låg och tänkte på det nu medan Mårten somnade. Jag gick igenom den jobbiga jobbiga processen flera gånger i huvudet. Flygplanen på Bromma lyfte och landade långt borta i väster, brevet till plusgirot, ett oöverstigligt hinder.

Eller samtalet till damen i Danmark som vi ska hyra hus av i sommar. Det som bara ska bekräfta exakta datum och styra upp det där med betalning och nycklar. Jag har skjutit på det i två veckor nu. Det är ett jobbigt samtal. Jag måste trycka landsnummer och ett åttasiffrigt danskt som står uppskrivet på en sladdrig postitlapp någonstans, jag måste skärpa mig för att förstå danskan, jag måste förstå bokstaverade mejladresser eller upplästa kontonummer.
Hon kanske får vänta på det där samtalet i två veckor till.

Förra söndagen satte jag mig ner och la ihop alla kvitton och fakturor och årsbesked i en ordnad hög. Dan därpå la jag allt i en pappkasse från Vamlingbolaget och åkte med den till min revisor. Sen mådde jag bra i flera dagar. Enkel matematik. Varför gör man inte så oftare?

Just det, jag måste skriva en faktura till SVT också.
Kommer inte att hända.

Tillägg: Fullständig scenförändring. Jag har skrivit det där brevet nu.