Bloggen fyller 1 år i dag. Här är premiärinlägget en gång till:

den 8 april 2007

Jehovas Vittnen
För en tid sen knackade Jehovas vittnen på dörren.
Mimmi hade bara nattlinnet på sig, så hon sprang och gömde sig i barnens rum. Jag öppnade med Alexander på axeln.
Två gossar i 23-års åldern. Ordentligt klädda. Under tensonjackorna skymtade jag skjortor och hyfsade slipsar. Ljusa färger. Gullins. De hade inte fått någon ordentlig skäggväxt ännu. Det kalla snåla vädret hade marmorerat deras kinder med röda fält som drog som skyar över den vita hyn. Två barnrumpor var det som stod där i trapphuset undrade om jag ville ”prata lite om såna saker som man kanske inte tänker på så ofta”. De sa att brukade gå runt så här och knacka dörr. Jag frågade om de kom från Jehovas. Jo, det gjorde de.

Jehovas Vittnen. Michael Jackson, tänkte jag. John Travolta – nej, han är scientolog, det är andra grejjer – men det var länge sen man såg Jehovas, så här i vardagsplanet. När jag var liten kunde det hända att de kom och knackade på. De försökte alltid bryta isen genom att säga något vardagligt i stil med ”här luktar det bulle, oj vad gott, går det bra om vi stör en minut innan festen börjar”. ”Nej.” ”Förstår det. För det luktar verkligen gott. Säg, känner du till en bok som heter bibeln?”
SLAM. Dörren drog man igen mitt framför näsan på dem (och skröt om det nästan dag i plugget). Från morsan och farsans sovrum kunde man tjuvkika ut mot loftgången och se hur de lomade vidare till nästa granne. Han hette Jäderholm och var alkoholist och hockeyfarsa från skelefteå. Det blev SLAM där också.

Men detta ägde rum på åttiotalet. Före DiLeva och Tomas Andersson Wij, i ett ännu mer sekulariserat samhälle än vad vi har i dag. Och dessutom i en arbetarstadsdel där niorna, med sina farsors goda minne, vid ett tillfälle band religionsmagister Löwander och närapå dränkte honom i alkisfontänen i centrum.

Nu kunde jag inte riktigt dra igen dörren med ett slam och se mig själv i spegeln efteråt. Jag skulle ha mått dåligt resten av dan om jag hade gjort det. Föresten är trebarnsförälderns liv ganska så andefattigt i vissa avseenden. Blir man erbjuden ett samtal om livsfrågor så där helt otippat i sin egen tambur, tackar man liksom inte nej.

”Okej killar – visa vad ni har, fram med kuken nu”...sa jag kanske inte. Men i undertext. Jag nickade i varje fall uppmuntrande och gav dem rum att fortsätta.
”Jo, vi har en liten broschyr”, sa den ene och höll upp en ganska tunn publikation i enkelt fyrfärgstryck. Det var inte Vakttornet, utan snarare någon slags enkel introduktion för ännu icke invigda. Han bläddrade snabbt igenom broschyren och pekade här och där på några rubriker. ”Om du tycker att det är tråkigt att läsa all text räcker det om du tittar på bilderna och så får man faktiskt ut ganska mycket om man läser rubrikerna bara”.

Jag kände att han höll garden högt, att han nog förväntade sig att jag skulle slamma igen dörren snart. Det var en obehaglig känsla. Som att de taggar jag vände utåt när jag var liten fortfarande syntes, och att de nu äntligen gav effekt. Jag är ju trots allt närmare 40, över två meter lång och höll ett litet barn på armen. De här killarna hade knappast sexualdebuterat ännu och frågade sig rimligen vad de hade att berätta för mig som jag inte redan visste om livet. Jag kände kort sagt att de var på väg att ge upp redan innan de hade hunnit börja, så jag sa att jag visst kunde tänka mig att läsa det finstila också.

Jag frågade om de kunde känna tvivel ibland. Jo, det kunde de göra. Men som de sa: ”tro handlar om att söka bevis. Och bibeln är full av bevis på guds existens”. Jag sa att jag inte alls tror att tro handlar om att söka bevis. Jag sa att jag tror att tro handlar om att förhålla till att tillvaron är långt mer obegriplig än vad våra intellekt kan omfatta.
Den andra killen, han hade stått tyst fram till nu, harklade sig och undrade om han fick berätta en historia för mig. ”Javisst!” ”Den är kort, vi ska inte bli långrandiga”, sa han. Och så drog han igång.

Det blev pinsamt nästan på en gång. Han var ingen god berättare. Han drog på orden och försökte lägga pondus bakom dem, på ett sätt jag antar att han hade sett sin farsa göra någon gång när han var liten. Historien handlade om ett mycket litet barn – Jehovas vittne – som av någon anledning befann sig på ett badhus i Belgien. Och på detta badhus fanns det präster. Barnet undrade om han fick massera en av prästerna.

Barn i Belgien som masserar präster på badhus. Jag såg på den första killen att han började flacka med blicken. Och själv ansträngde jag mig för att inte låta associationerna fara iväg till aftonbladet.se och nästa stora pedofilhärva i beneluxländerna.

Nåväl, tillslut var han äntligen igenom inledningen. Det lilla barnet hade fått följa med sin präst till kyrkan, och började ansätta honom med frågor: ”Om himlen är uppåt och helvetet nere under marken, varför säger man då att det är varmt i helvetet, under marken är det väl kallt?”
”Förstår du vart jag vill komma”, sa han.

Jag bestämde mig för att inte försöka vara tillmötesgående. Det skulle bara förvärra situationen. ”Nej”, sa jag och återvände till den första killen: ”Är det inte jävligt kallt och otacksamt att gå runt så här i snöstormen och knacka dörr?”
Han hann inte svara. Kille nummer två hade en ny historia på lager: ”Man kan säga så här: Om du vet att det är en orkan på väg, och alla du känner flyr ner i skyddsrummen, låter du väl inte den granne som fortfarande obekymrat är ute i sin trädgård och grillar, fortsätta med det. Du går väl och talar om för honom att han ska förbereda sig?”

Bra liknelse. Jag förstod den. Jag förstod varför de hade knackat på min dörr. De gjorde det av kärlek. De gjorde det därför att de trodde sig veta något, som jag inte visste. Och jag väntade på en fortsättning. Kunde liksom inte komma på något mer att säga efter den där historien.

Och vad händer. Jo, kille nummer ett är nu så pass generad och fullständigt övertygad om att de aldrig kommer att få mig dit de vill (vilket de i och för sig aldrig skulle heller), så han säger kort att han inte vill störa längre. Och så går de. Han gav upp, därför att han inte hade själförtroende nog att se att hans kompis just hade jobbat upp värsta smashläget för frälsning.
Jag kände mig tom när jag stängde dörren efter dem. I min hand låg ett sladdrigt exemplar av Vakttrornet. Innan jag slängde den i pappersinsamlingen öppnade jag den och möttes av rubriken: ”spelar det någon roll vilken religion man väljer?” När jag började läsa var jag ganska så säker på att den skulle hävda kristendomens överlägsenhet gentemot andra världsreligioner. Det gjorde den inte. Den handlade om att man ska passa sig för amerikanska framgångsteologer med feta bankkonton. Den var till och med ganska välformulerad.

Det var kallt ute. Det var söndagsförmiddag och folk var lediga och ville inte bli störda. Vi befann oss i Årsta, inte långt ifrån min barndoms arbetarförort. Jag är ganska säker på att de här killarna hade upplevt mer än ett SLAM innan de kom till mig. Jag kände en uppflammande värme gentemot dem. På något sätt gjorde de ju detta för min skull. De ville frälsa min själ och min familj. De ville ha upp mig på berget innan syndafloden kom.
Men med tanke på detta - uppdragets förtvivlade allvar och de höga oddsen för att det skulle lyckas, tycker jag att de var sällsynt illa förberedda. En skam för sin uppgift.

Upplagd av Anders Sparring kl. 4/08/2007 12:58:00 AM
2 kommentarer:

KAI STAVRE sa...
Stort att du istället för att mosa lät fusionen avsky och medkänsla hjälpa de två otillfredställda männen som förirrat sig in i din lägenhet ut igen.

/ Kai

den 9 april 2007 13:22
Anders Sparring sa...
Nej nej, absolut inte avsky. Medkänsla och nyfikenhet. Jag tror att de var ovana vid det. De blev rädda och gick bara. Jag stod ju och funderade på om jag skulle bjuda in dem på kaffe. Det var kallt också.

den 12 april 2007 19:01