När bloggen funkar som bäst är den ett slags tankeflöde bara. Ofta när jag sätter mig vet jag inte vad jag ska skriva om, utan jag låter fingrarna göra jobbet. Ofta när jag skriver så blir texterna förvånansvärt koncetrerade och fyllda med mening. Som ett tankeflöde som vill sig själv väl - som strävar mot en slutpunkt, ett ihopknytande av säcken. Jag tror att det är därför jag tycker om att skriva här i bloggen.
I dag är det ett år sen min farmor somnade in. Oväntat frågade Mårten mig just i dag om min farmor är död. Vi satt på familjeläktaren på Råsunda och såg AIK vinna över Malmö. De båda målen hade ännu inte fallit och Mårten ville väl mest gå hem. Jag hade fullt sjå med att hålla honom borta från popcornpåsen som han redan hade ätit mer än hälften ur - han var rätt så spattig och sparkade killen som satt framför oss i ryggen hela tiden - när han plötsligt lugnade ner sig och kom med frågan. Ja, sa jag, det är ett år sen i dag. Tiden går så fort.
Jag har fotfarande inte riktigt förstått att hon inte finns mer. Hon hade altzeimers och var väl borta i varje fall i 5 år innan hon dog. Sista gången jag hade ett samtal med henne, var när Stella var nyfödd. Hon var en av de första jag ringde till. Farmor frågade vad flickan vägde och hur lång hon var och jag berättade. Det var en duktig tös, sa farmor och så la hon på. Det var sista gången vi talades vid och det är snart sju år sen.
När jag var liten och när jag var i tidiga tonåren var hon min bästa vän. Vi hade alltid något att säga varandra, och jag tycker att hon hade en bra förmåga att styra in på sånt som var lite jobbigare att prata om. Hon ville gärna lyssna och försökte inte komma med råd. Vi umgicks nästan varje vecka. Spelade kinaschack, lyssnade på Lindeman och pratade om hur det var förr. Det var mysigt. Hon var en sån person som gjorde att det blev mysigt. Hon spred trivsel omkring sig.
När hon dog kunde jag inte känna så mycket. Hon hade ju som sagt varit borta så länge. Jag intalade väl mig att det bara var bra att hon fick dö äntligen, men nu känner jag hur jag saknar henne. Och jag önskar att jag hade släppt loss lite mer då, när hon dog. Framför allt önskar jag att jag hade hälsat på henne oftare på slutet. Hon bodde på ett demensboende norr om stan. 20 minuter med pendeltåg. Jag åkte i princip aldrig dit.
I dag är det alltså den 11 maj 2008. Mycket snart är det den 11 maj 2009 och det är två år sen farmor dog. Och sen rullar det bara på.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
4 kommentarer:
Reflektion av denna sort är mycket bra tror jag. Man kan bara vara ödmjuk inför hur fort och förgängligt saker går och är. Sina egna föräldrar står på tur och sedan vi... Jag är dock tacksam om de nära och kära trillar av pinn i den givna ordningen.
Åh, vad jag blev rörd, skriver Karin med igenkännande tårar i ögonen..
... "som sagt varit borta så länge". Hur grymt det än låter, så är det så det blir - man känner så, och det är ju så: borta länge!
Förstår dig... i varje bokstav du skrev.
Ha det gott...
Elisabeth: Ändå är min erfarenhet av detta ingenting mot vad du går igenom.
Skicka en kommentar