torsdag 22 maj 2008

Att vara ensam

I dag käkade jag lunch med en kompis som ska bli farsa för första gången. Vi satt på det där utmärkta lilla caféet på Koksgatan som jag fortfarande inte kan namnet på. Stockholms bästa kaffe har de. Lagom snygg inredning. Bra yta, mycket värme.

Min kompis frågade mig hur jag har förändrats sen jag fick barn och det är ju en jävligt bra fråga. Man tänker sig ju att all ens självupptagenhet och alla fåfänga later liksom försvinner i ett fingerknäpp redan i förlossningsrummet. Jag har hört så många farsor som har pratat om hur mötet med det nyfödda barnet förändrade deras liv.

Jag känner inte igen mig. Jag är ungefär fåfäng och rädd som tidigare. Min självupptagenhet har fördjupats. Min grandiosa självbild fyller mig som en gasballong.

Men på en punkt upplever jag förändring. Jag känner hur mitt förhållande till att vara ensam har blivit alltmer komplicerat. Under perioder kan jag längta intensivt efter att få ett par dagar helt för mig själv. Nu får jag inte det mer än kanske en gång vartannat år, men när det väl händer, när jag är ensam, hamnar jag ofta i ett tillstånd av apati. Jag diskar inte, städar inte, läser inte, skriver inte. Jag blir sittande hemma framför TV:n med en chipsskål och dipp och liksom en broms innanför en glasruta känner jag hur livskraften långsamt lämnar mig.
På nätterna kan jag inte sova.

Jag låg vaken i går kväll och tänkte på detta. Det är först nu jag kan dra de här slutsatserna. Det är först nu jag kan sluta idealisera de där stunderna av ensamhet. Jag behöver ha min familj omkring mig för att fungera.

Och det känner jag, är en rätt så skön förändring.

7 kommentarer:

Anonym sa...

-Anders,även jag pratade med en"mycket nära vän"på ett fik idag...Hon berättade att hon var gravid i 6:e veckan.-Ej planerat och oväntat!!!!-Livet har sina mörka melodier,men möts oftast av de ljusa....//Maja//

Anders Sparring sa...

"Livet har sina mörka melodier,men möts oftast av de ljusa"
just det!

Anonym sa...

Exakt så känner jag också. Man kan längta efter att få vara ensam men så fort man blir det (händer numera väääldigt sällan) kommer en känsla av enorm tomhet. Det märks verkligen vad det är man saknar, nämligen värmen och gemenskapen som man tar för given dagligdags. Fast tystnaden är skön. Samt konsten att kunna tänka en hel tanke.

Anonym sa...

Tystnad och ensamhet är skönt. Ändå skriver under på allt, och uppskattade verkligen ditt inlägg. För mig har det också blivit så att jag ogillar vara ifrån barnen. Den glädje de skänker är som ett gift. Det mest intressant är väl varför jag inte kan känna samma glädje när jag är själv... Karin

Peace in mind sa...

Jag är den där mamman som behöver min ensamhet, och hämtar näring därifrån. Både för att växa som förälder och att vårda min egen själ. Shit vad seriöst det lät...

Anonym sa...

Jag ska träna på att vara ensam, det jag en gång var väldigt bra på. Jag har beställt ett växthus. Karin

Anders Sparring sa...

na: Tystnaden, yeah man, det är därför jag är vaken så långt efter att alla andra har somnat.

Karin: Tack! Svaret på din fråga är väl att det inte ska vara meningen att du ska vara själv.

Anna: Ja, det lät seriöst, men det är din sanning och den är inte mindre riktig än min.

Karin (igen) lycka tll med växthuset