Leonard står vid fönstret. Det är bara ett par meter ut till den låga buxbomhäcken som markerar slut på privat tomtmark och därefter börjar allmänningen ner mot vägen som går mellan Ludvika och Nyhammar.
Det snöar. Nu ligger det snö högst upp på häcken och den har pudrat gräsmattan och slänten, men bara så pass att det bruna där under kan bryta fram som en varm påminnelse om att hösten inte är slut än.
På vägen syns spår efter en bil. För fem minuter sen kom en bil in mot stan från Nyhammar och i strålkastarskenet kunde Leonard se att det snöade mer än han trodde. Om några minuter kommer inte spåren att synas längre. Om det inte kommer en ny bil.
Leonards bil är också täckt av snö och han tänker att han kanske måste borsta av den i morgon.
Eller jag vet inte så noga. Jag antar att han tänker så.
Han har i varje fall vridit huvudet och står med kinden mot rutan för att kunna se bilen där den står framför carporten. Under bilen är det svart och det ligger löv. Löv under nyfallen snö kan vara förrädiskt men jag tror inte att Leonard tänker så.
Det är svårt att veta vad Leonard tänker.
Jag står just intill honom nu. Du står också där. Vi står där tillsammans och tittar på honom, men han tar ingen notis om oss. Han avslöjar ingenting. Hans ansikte är slätt och han har inte ändrat ansiktsuttryck på över en timme. Inga rörelser under huden vid käken, ingen rynka mellan ögonen. Leonard andas med munnen stängd. Han röker inte eller snusar. Han bara står där. Han avslöjar ingenting.
Jag vet inte vad han jobbar med och det är inte väsentligt heller. Vad som är väsentligt är att han är en övergiven man som inte kan sova.
Leonard står vid fönstret istället.
Fönstertittarsjukan heter det visst, men det är bara ett annat ord för ensamhet.
Nu visar klockan på DVD:n 3:30.
Leonard tittar inte efter, men någonting inom honom måste säga att det är dags att gå och lägga sig, för nu lämnar han fönstret.
Det kommer att dröja innan han somnar.
Han kommer att kliva upp om 3 timmar utan att ha sovit alls.
Så brukar det vara.
Det är lika bra att vi smyger oss ut genom fönstret och försvinner hem till oss.
God natt Leonard. Vi lämnar dig nu. För den här gången.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
3 kommentarer:
Leonard...Hoppas du kommer tillbaks. Nu vill man ju lära känna dig (om det går). Kanon Anders!
"Fönstertittarsjuka är kärlkramp som beror på åderförkalkning i benens artärer. Det gör ont i benen när man går, men smärtan lättar om man stannar till, därav namnet."
Att vara den som står och tittar ut, och inte ha förmågan att ta del av livet måste vara den största sorgen. Jag skulle gärna vilja krypa innanför skalet där, om möjligt.
Skicka en kommentar