Leonard

Jag har en tydlig bild i huvudet. En man, något äldre än mig, 45 – 50, står i vardagsrummet och tittar ut över ett sovande samhälle. Jag vet inte. Jag tror att det samhället heter Ludvika, och att vad han ser är de absoluta utkanterna av Ludvika. Innanför honom är mörker. DVD:n sover, krukväxterna har slutit sig inåt, i stora sovrummet är dubbelsängen bäddad, men i sängen i gästrummet är lakanen i oordning.
Jag föreställer mig att han har sovit där sen han blev ensam. Jag tror att har blivit lämnad.

Jag tror att han heter Leonard.

Leonard har inte satt några egna spår i hemmet. Allt här hemma är hon. Det är hennes växter, hennes möbelval, hennes konst och hennes inramningar av alla barnen och lilla barnbarnet i fina skåpet. Jag föreställer mig att Leonard rör sig mycket försiktigt. Han trampar bara de stigar han känner väl. När han kommer hem lägger han sin portfölj på pallen medsamma innanför dörren, han hänger av sig rocken på samma galge som alltid och lägger toppluvan på hatthyllan. Tossorna står och väntar på honom under skohyllan och när fötterna har glidit in i dem går han ut i köket och tar en smörgås och ett glas mjölk vid diskbänken. På fredagarna och lördagarna dricker han öl. Det finns en pall inskjuten i en smatt under arbetsbänken och på den blir han kanske sittande. Han har köpt Expressen, men tittar mest på väderkartorna. Försöker tyda de allt gulare färgfälten. Försöker förstå innebörden av att det blir svagt rött bortåt helgen. Försöker låta bli att tänka på vad han ska göra då. Jag föreställer mig att han blir sittande så, tills det skymmer och blir mörkt.

En medelålders man. Leonard. Han bor i Ludvika. Om han kände efter skulle han uppleva att han är en främling här.
Så han låter bli.