tar seden dit vi kommer

Integrationsminister Tobias Billström skriver ett inlägg på DN-debatt i dag som jag tolkar som ett försök att sopa rent åt både höger och vänster. Och han lyckas säkert med det, åtminstone till hälften, för läser man honom noga framstår han som värsta rasisten.

Inläggets kärna tycks vara att det är bättre att leva av eget arbete än av bidrag, men gång på gång återkommer han till formuleringar av typen:

”Vi måste tydligare klargöra de krav vi ställer på människor som vill leva här i Sverige. Acceptera och bli accepterad. Det är en mer rimlig princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här.”

”Människan anpassar sig naturligtvis snabbare till rättigheter hon gillar och kan dra nytta av än till skyldigheter hon inte förstår eller ens accepterar. Men lyckas vi inte bättre än i dag att se till att alla som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapas grogrund för allvarliga konflikter.”

”I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsburen lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.”

Jag undrar vad Tobias Billström menar. Menar han att det är en unik svensk värdering att man ska göra rätt för sig genom arbete? Eller är det något annat, utöver det rent utskrivna, han är ute efter? Är det könsstympningarna? Eller hedersmorden? Är det slöjorna? Eller är det något så trivialt som bruket att tala på sitt modersmål fast man befinner sig bland svenskar? Eller att man fanimig får acceptera att ta en nubbe till sillen på midsommarfesten, fast man är muslim?

Man får ta seden dit man kommer, brukar det ju heta när man dryftar komplicerade mångkulturella dilemman på garageuppfarterna här hemma i Sverige. Är det det han vill ha sagt?

Ni gör som vi vill för det här är vårt land, så gör vi som ni vill när vi kommer till ert land.

I kulturdelen i dag finns en recension av en ny bok: "Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin" Jenny Dielemans (text) och Shahab Salehi (Foto).

Här kan man läsa att vi, trots att vår resande ökar, inte är intresserade av att anpassa oss till de länder och kulturer vi besöker, och att vi inte påverkas nämnvärt av vad vi ser och upplever. Istället vill vi att upplevelsen ska passa våra förväntningar. Resmål pimpas och stylas om för att svara upp mot kraven: Mangroveträd skövlas för att ge plats åt paradisliknande sandstränder (vilket fick fatala konsekvenser under tsunamin) och konstgjorda ”ursprungsbyar”, där man ordnar lokalt bröllop tre gånger om dagen, byggs upp i närheten av tursitparadisen, så att man ska slippa ge sig upp i bergen för att uppleva det genuina folklivet. Lokalbefolkning i fattiga länder avvisas från turistorter och alkohol serveras i länder där religionen uttryckligen förbjuder allt sådant.

Och jag tänker:
Bruket att ta seden dit man kommer gäller bara svartingar. Vi som har råd, kan högaktningsfullt skita i det.