ett bräkande "helt okeej"

I dag har vi haft ett filmteam inne på vårat pyttelilla kontor. Det är en kollega som ska bli porträtterad och nu ville man ha några sekvenser då hon har spånmöte med andra författare. Så vi skulle liksom vara som vanligt, och dricka kaffe och diskutera några manus. Sekvensen skulle börja med att hon kom in till oss (bilderna togs inifrån och jag skulle låssas brygga kaffe i ett hörn) och så skulle hon säga "tjena grabbar läget" och vi skulle kramas och sätta oss ner och köra igång mötet. Inga konstigheter alls. "Var bara er själva" sa producenten.

Tjenare.

Jag gick upp i falsett och försökte krama henne fast jag höll i kaffekannan och så tog jag hennes rock och kastade den på golvet, innan jag satte mig på min stol och närapå missade den. Janne hällde ut kaffe på bordet och vår kompis fick ett skrattanfall. Hon frågade oss hur läget var och jag och Janne svarade bräkande: "helt okeej" och lät som två nior på sin första pryo. Kameran rullade i ungefär en halvtimma. Jag gissar att de kan få ut en minut av det.

Det är svårt att vara sig själv på beställning. Det är svårt ändå tycker jag, men när kameran rullar blir man ju så löjligt medveten om varenda liten kantighet: rösten, rörelserna, kindens blekhet, luggens lite för långa längd. Allting. Och jag tänker: skönt att man inte är skådis.

Nu ska jag gå och hämta barnen.
Salve.