Jag vurpade för övrigt på cykeln i morse. Jävlar vad tung man är när man inte har kontroll över kroppen. 95 kg människa blam rakt ner i asfalten. Och ingen hjälm hade jag.
Det märkligaste är hur ogärna man visar att det gjorde ont inför alla som rusar till och undrar hur det gick. Hur man liksom viftar avvärjande med händerna och försöker le förtroendeingivande, fast man fortfarande ligger på marken. "Ingen fara med mig, allt är bra".
Efteråt ångrar man sig lite. Jag skulle ha passat på och tankat medkänsla tänker man. Gråtit ut i den där medelålders mellanstadielärarinnans famn. Låtit dem skicka på en ambulans och tagit igen mig på akuten i några timmar. Skapat lite turbulens. Men det gör man alltså inte.
Man håller stilen.
Påskafton vid Jarun
2 veckor sedan
11 kommentarer:
Intressant. Är det en killgrej att "hålla stilen" även när man mosar ansiktet mot asfalten i en cykelolycka. Resa sig i sin blodiga oigenkännlighet, vifta bort alla näsdukar och tillrusad medkänsla med ett argt, rungande JAG KLARAR MIG, LÄMNA MIG IFRED?
Nej det är inte en killgrej, det är en vuxengrej. Jag tycker alltid det är väldigt genannt att ha ont, och kanske tom gråta en skvätt, inför främmande personer. Man vill vara i kontroll, och man är sällan så lite i kontroll som när man har riktigt ont i skenbenet. Det är något väldigt utlämnande med det hela, lite som om någon såg en naken, mitt i Götgatsbacken.
Jag måste skratta...
Precis så där håller jag också stilen, om jag snubblar och ramlar eller om jag vurpar med cykeln. Cykeln gör alltid så ont och gör fallet mycket hårdare.
Men jag håller stilen, och stilen måste ha sett förbaskat rolig ut.
Mer känslor, mer drama – tack! Så skulle nog världen bli en bättre plats.
Nej, Charlie har rätt, det är definitivt ingen killgrej. Det är en töntgrej. Som de flesta vuxna håller på med. Har kört omkull på cykeln ett par gånger och någonstans efter den gången då jag var 15 så slutade jag grina och skrika och ta emot människors sympati och bli körd till akuten. Och började bita ihop och säga att nääää, det gick så bra såååå. Fast man slagit sig halv fördärvad eller nästan brutit foten eller vad det nu är.
Löjligt. Men tydligen inte helt ovanligt. ;)
Fråga mig,,,jag har vurpat två ggr det senaste året, förutom att man slagit sig hårt så har två kameror gått åt pipan, a 5000 kr styck,,,nej, då , ingen fara, ingen fara,,,bara kliva upp, köpa nytt, överleva,
För mig mer chock och att jag, som charlie, vill gråta för mig själv innan jag vet om det är läge att åka till akuten (ändå är jag den som själv rusar fram till andra). Inte en killgrej, inte ens säker på att det är vuxengrej, vet att det finns mindre barn som är likadana. Vara i kontroll? Utlämnande? Ja, kanske. Kan det även bero på integritet? Kajsa
Jag vet inte om det lämpade sig att skratta när jag läste inlägget, men det gjorde jag. Jag såg allt framför mig(förresten skadade du dig?) Allt blev så otroligt komiskt och du... du skulle ha tagit chansen:-)
Halloj alla
det är tydligen inte bara jag som håller stilen. till min lilla historia hör att medan jag stod där och borstade grus och löv av min rock, kom en ny cyklist dundrande och gjorde exakt samma vurpa som jag.
En kvinna var det. Mycket allvarlig uppsyn.
Hon gjorde inte illa sig hon heller. Inte det minsta.
Asapasa: du var en ny signatur för mig, välkommen hit.
Jag lyckades för ett tag sedan med konststycket att svara i telefon och vurpa samtidigt. Kvinnan i luren ( det var en profilerare från rikskriminalen, jag gjorde en artikel om bovar) sa:
" Nu här jag dig lite dåligt".
Jag reste mig upp med blod på knäna och fortsatte samtalet.
Som om ingenting hade hänt.
Mycket märkligt.
Den historien är nästan för bra för att vara sann. Men jag tror dig.
Vilken filmscen! Spara den i någon fil Sparring.
Skicka en kommentar