grattis

Jag pratade med en nybliven pappa på telefon i morse. Direkt från BB. Han utstrålade ett stort lugn. Allt hade gått bra och de var i trygga händer på ett litet rum där de skulle få stanna ett tag till.

Jag avundas honom väldigt mycket. De där första dygnen efter att ett barn är fött, när man fortfarande är omsluten av hela vårdapparaten och bara behöver fokusera åt ett håll, är ju någonting så exempellöst mysiga. Man är aldrig så tillsammans som då. Man är aldrig så enad som då.

Och nyfikenheten över den lille. Stoltheten och insikten om vad barnet adderar till ens liv och identitet, hur den långsamt sjunker in som ett glas varmt rödvin efter en hård dag ute i snön. Det är i varje fall så nära en gudsupplevelse jag har varit.
(Bara det där nya datumet, som under en lång räcka av år kommer att firas med en födelsedagsfest. Klockslaget. Vikten. Längden. Alla nya data. Allt nytt som rör den här individen och som ska berättas, rabblas upp och som blir de första stenarna i bygget av en person.)

Nu talar jag för mig själv, men jag älskar de där dygnen. Jag har varit med om dem tre gånger. Och plötsligt längtar jag efter att få vara med om dem igen.

Jättegrattis!
Och välkommen till livet, du lille.