lördag

Solen har just gått ner och jag har ännu inte kommit ur morgonrocken. Mimmi klippte mig för en stund sen med vår klippo som är sämre än afrikanskt internet. Jag vet inte varför jag halkar in på den liknelsen, men det var något Mimmi sa under klippningen när maskinen stannade hela tiden. Fan, det här känns som när...en DVD hackar hela tiden. Jag fattade vad hon menade, men för mig blev det inte klockrent förrän jag kom att tänka på hur det måste vara att försöka få en uppkoppling i ett riktigt fattigt u-land.

Nu har hon gått ut och komme inte hem förrän barnen har somnat. Alex badar och Stella och Mårten leker skola med ett par kompisar inne på rummet. Jag känner mig rätt skön. Inga krav i dag. Att gå och köpa mjölk på sin höjd. Och några pizzor till kidsen. Veckan som gick var hård och i går morse trodde jag att hela planeringen skulle spricka. Bara halva jobbet var gjort och både jag och Janne hade känningar åt det förkylda. Men klockan 18:06 kunde vi posta det sista dokumentent och jag hoppade upp på cykeln och for till Video no1 på Götgatan och hyrde 5 högkvalitativa filmer varav en heter Grizzly Man.

Timothy Threadwell är död. Han och hans flickvän blev uppätna av en gammal grizzly i Alaska medan kameran tog upp ljuden från slakten. Ni har säkert sett filmen. Starkt berörande. Obehaglig. Och detta att så många ansåg att det inte var värt att sörja Timothy Threadwell. Att han fick vad han förtjänade. Det säger en del om vår uppfattning om folk med funktionsnedsättningar tycker jag. Om hur vi ser på de som viker av från det gängse mönstret. För han var obegriplig i någon mening. Lätt autistisk, eller kanske att han led av autismens absoluta motsats: överdriven känslosamhet.

Ibland blev han direkt komisk, som när han grät över en död rävunge, eller som när han tolkade alaskaturisternas glada hälsningar till honom som dödshot. ibland var han obehaglig. Som när han gav sin flickvän en skarp instruktion att inte gå in i bild, eftersom illusionen skulle vara att han tillbringade all tid ensam i Alaska.

I vilket fall som helst lurade ångesten under den tunna ytan precis hela tiden.

Eller som Robban Broberg skaldar:
"att ha det taskigt med sig själv i Paris/
är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm"