Big Ben söndag kväll kl 20:00

I kväll/morgon kväll (hur förhåller man sig till det där när man skriver ett inlägg klockan 4 minuter över midnatt) ska jag upp på Big Ben för tredje gången. Det har gått bra de föregående gångerna tycker jag. Lite stolpigt, lite svajigt i kroppen, men absolut ingenting att skämmas för. Jag har fått 4 minuter den här gången (förra fick jag 5, jag undrar om jag ska tolka in något i det?) och tänke lägga upp min tid på följande sätt:

1. Hej och kort skämt om micen.
2. Kort skämt om en grej som folk brukar säga, och som jag retar mig på för att den inte är sann.
3. Långt och rätt löljig rutin om mäns sexuella tillkortakommanden.
4. Kort men kärnfull rutin om en populär hundras.

Förra gången drog jag över ungefär en och en halv minut, vilket är en grov synd på Big Ben (det är jättemånga som väntar på sin tur och publiken har inte hur mycket kraft som helst) så jag tänker försöka hålla mig ordagrant till manus den här gången.

Och det är just det som är problemet. Jag har inte riktigt något manus. Under 5 års tid ägnade jag mig uteslutande åt improvisation. Det var under åren i början av 90-talet, och jag fick rätt många timmar scentid i kroppen då, vilket faktiskt märks nu, men lärde mig också att vika av från ämnet så fort impulsen kom.

När det gäller Stand Up, som är så formbundet, är det jättefarligt att plötsligt dra iväg åt ett annat håll. Om man inte planterar rätt bilder i publikens huvuden, ger dem rätt information vid rätt tillfälle, kan ett skämt falla platt. Man får inte leda dem fel. De måste verkligen förstå vartåt man är på väg, så att man i ett exakt ögonblick kan vika av åt ett oväntat håll och framkalla skratt.

Så jag är lite nervös nu. Får inte dra iväg, särskilt inte i början.
Början är värst. Då ska man:
1. Visa för publiken vem man är.
2. Vsia att man är rolig.

Jag vet inte riktigt vem jag är. Som stand up alltså. Detta är ett problem. Jag menar, om jag var jättesmal och 150 cm lång, skulle jag kunna ställa undan micstativet och säga: "ser ni mig NU då" och få skratt och sympati eftersom jag strök publiken medhårs och bekräftade det de just hade sett.

Jag är ganska lång men ser hyfsad proportionerlig ut. Jag ser överuhud taget medelbra ut, är rätt genomsnittlig, har inga lyten, inga problem, inget etninskt ursprung som måste avhandlas, ingen konstig dialekt. Jag är oerhört vanlig, kanske 10 cm längre än de flesta, men det bygger man inget skämt på.

Så risken är alltså att jag börjar köra på känsla där i starten. Att jag ad-libbar om något ovidkommande, möts av oförstående tystnad från publiken och kommer snett in i mitt framträdande.

Nu ska jag gå igenom mitt manus igen.

Önska mig lycka till!



Just det: Om ni går in på Big Bens hemsida www.standupsverige.se kan ni se flera korta uppträdanden därifrån. Titta extra noga på Noah Johansson. Jag tror att han kommer att bli något stort om han får chansen att fortsätta.