I kväll var jag med på Big Ben igen. Det gick så där om jag får säga det själv. Jag känner mig alltid så märkvärdigt tom efteråt och kan inte riktigt förstå varför jag gick upp.

Inför ett uppträdande brukar jag försöka se på publiken som på ett slags kraftfält som jag ska kunna falla mot. Men känslan infinner sig aldrig när det blir min tur. När jag står där framme känns det mest stumt och lite ihåligt och jag upplever att energin faller så fort jag inte säger något.

Nervositet säkert. Men också en känsla av att jag inte har något riktigt bra att säga. Att jag inte riktigt brinner. Och kanske är det som med ilska (som jag skrev om i inlägget nedan) att en övertro mycket energi får ersätta verklig passion. Jag menar att jag kanske kör över publiken på något sätt. Skriker i för hög tonart.

Nu har jag tre nya gig inplanerade. Inför det här sa jag till mig själv att jag skulle steka av dem om jag det inte kändes bra i kväll, men någonting säger mig att jag ska kunna bli bra på det här med stand up. Och jag tror inte att jag kan lägga av innan jag har dragit det ett varv till. Innan jag säkert vet att det inte är min grej.

Jag fick i varje fall ett snällt mejl när jag kom hem, från någon som hade sett mig i kväll och tyckte att det var bra. Det vore förmätet av mig att inte ta in det och bli glad, så jag väljer att se det som ett gott tecken.

Nu är klockan snart 1 på natten. Alexanders envisa hosta har lagt sig och det är skönt att slippa höra honom plågad i sömnen. Däremot ligger Mårten och hostar. Han låter inte bra. Låter som en gamma rökare. Som en gammal sjöman med för mycket dimma i luftrören.