i telefonkö

Jag bloggar med telefonluren fastkilad mellan vänster axel och öra. Det är två personer före mig i kön och det har det varit ett bra tag nu. Alex vill inte sluta hosta och på förmiddagarna har han feber. Ibland på natten också. De säger ju att man ska vara försiktig med penicilin men va fan, inte jag, inte längre. Nu vill jag ha friska barn så att vi kan jobba och tjäna pengar och fortsätta med vår rätt så dyra livsstil.

I går satt vi i bilen hela dagen på väg hem från Sälen. Vi föll rakt ner genom ett Dalarna i lågkonjunktur. Kinalunch på en krog i Malung och sen var det Vansbro, Björbo, Grangärde, Ludvika, Fagersta, Västerås i ett deprimerande pärlband genom ett gråblaskigt sverige där hastighetsbegränsningarna är alldeles för snälla.

I Sunnansjö, mellan Grangärde och Ludvika, stannade vi till och tog några bilder på Johannesgårdens barnkolloni där jag jobbade på somrarna under första halvan av 90-talet. Jag hade några av mina roligaste stunder i livet där. Nu var det vintrigt och bebott och inte alls mitt längre. Och det fina bergsmanshuset där vi sov och hade alla våra rätt så blöta fester var bortforslat eller nerbrännt. Kvar var bara murstocken och den gamla spisen som man inte fick elda i ens på den tiden. Men det sket vi i.

Nu står jag först i kön.

Nu kom jag fram.

Salve.