If they move - shoot 'em

Detta är kärlek. Man är borta från bloggen i ett par dagar och då börjar vännerna fråga var man har tagit vägen.

Jag är här. Lite trött. Lite avslagen. Bloggar efter förmåga. Känner mig lite missnöjd med flugan på galan i måndags. Den satt för långt ner. En cm närmare hakan hade varit perfekt. Annars utvecklades den där tillställningen till värsta alkofesten, vilket väl var vad rätt många hade hoppats på - jag menar: vad förväntar man sig om man serverar fri sprit på en branchfest i en branch där över 40% är alkoholister. Nyhetsfotograferna hade det stressigt på Café opera efteråt kan jag säga. De visste väl inte vem de skulle bevaka hårdast. Så många potentiella skandaler på uppseglande. Så många skrymslen och vrår att gömma sig i.

Själv var jag hemma klockan 2 och 08:00 dagen därpå stod hela familjen och sjöng runt Mårtens säng. Han fyllde 5 år. Jag tror aldrig att vi har varit tvungna att ta i så hårt för att få ett barn att vakna på sin födelsedag. Jag menar, jag skrek ut ett fyrfaldiga hurra tre gånger innan han vaknade och kisade mot födelsedagsljusen. Men sen var han vaken.

I går kväll var det Bruno K Öijer på TV. Skyskrapans behov av ensamhet, det är en fras jag kommer att minnas ett tag till kan jag säga.

Jag tror att det är många som stör sig på Öijers manér och lite tillgjorda uppläsningsstil, men på mig fungerar det varje gång. Hur han liksom väntar in nästa våg, hur han pauserar och håller takten med höger hand
- jag säger: även sorgen har
armar -
söker med blicken mot himlen efter ny kontakt, slår av dikten som om det vore en tung blueslåt och gör en segergest efteråt. "Ja! Den Satt!"

Angående min måndagsutflykt, Guldbaggegala, fotografer, programmledaren från trean, eller om det var femman - jag vet inte så noga - med ful smoking och fluga, en brud vid armen och en annan i huvudet, hela den där grejjen, glitter och glam-stockholm, sade han följande:
If they move, shoot 'em.