Mystiska 2:an

Jag är lite knackig i kistan i dag, om uttrycket känns igen. Vi var ju på badhuset för ett par dagar sen och jag fick en rejäl kallsup i barnbassängen. Jag svalde säkert 2 dl kissvatten och nu är hela systemet utslaget. Ni vet när man kallsvettas på toaletten och inte vågar gå ut, när man är hungrig hela tiden, men inte kan tänka på mat. Så känns det i magen.

Och som för att understryka detta började jag lyssna igenom en massa gamla skivor från tidigt 90-tal. Kat Onoma bland annat. Weezer. Kommer ni ihåg dem? Eller den där riktigt mögliga plattan med John Parich och PJ Harvey "Dancehall att Louispoint". Jag lyssnade sönder den när den kom 96. Nu fick jag stänga av efter en halv låt. Jag skämdes nästan inför barnen. Vad ska de tro om pappa? Mårten stängde av när jag lyssnade på Weezer. Och nu sprider sig ett musikfritt lugn i lägenheten. Weezer var ju töntarnas frontfigurer där i det skateboardåkande 90-talet. Och jag och ett gäng andra riktiga urmesar hakade på. Köpte för stora nylonskjortor på UFF, bar dem utanpå brallorna. Slumrade in till den vassa musiken och lät oss svepas in i ett drömlandskap där vi var ena halvan av mystiska 2:an. Innan de blev homosexuella.