Jag minns när Thåström fyllde 40 och han ställde upp i en Nikeintervju och fick reflektera över påståendet att han var gammal nu. Thåström sa ingenting (det gör han iofs aldrig), men jag minns att jag tyckte synd om honom. Att bli 40 var ju på den tiden lite av ett brott mot ungdomskulten. Och allt en 40-årig rocker gjorde kunde tolkas som febrila försök att kasta av sig det där fula märket. Samma sommar såg jag Thåström på någon utomhuskonsert i Liljeholmen (Lee Hazelwood uppträdde samma kväll) och jag tyckte att han var bra, men lite patetisk. Den där mössan han hade nerdragen närapå över ögonbrynen hade han väl för att dölja gråa hår. 30 var inte heller helt okej.
Själv var jag 28 och rökte två paket cigg om dan och hade ingenting som band mig och levde ur hand i mun och lyssnade helst på Bob Hund. För de var unga som jag och hade converse och uppmanade oss att göra egna T-shirts med deras logga.
I går utanför Cirkus stod en kille och sålde Bob-Hund tröjor ur skuffen från en gammal Dodge. De i barnstorlek var slut, men kunde beställas via hemsidan. Själv hade jag svart kavaj och rosa näsduk i fickan. Och runtomkring mig minglade 40 -45 åringarna med sina runda magar. Vi hade sittplatsbiljett och innan gick vi ut och tog bilder av varandra utanför Hasselbacken. Och jag drog mina slutsatser och tänkte att oj vad tiden har gått och oj vad vi är gamla och oj vad Bob Hund också är gamla.
Bob Hund promenerade in på scen. Ingen av dem är under 42 år. Vi var alla 42 år i går kväll. Och det var helt okej. Thomas Öberg hade ingen mössa på huvudet (inte förrän i sista extranumret, då den gamla trafikkonen åkte fram), men han hade mask för ögonen. Och redan under första låten vända han en av medhörnignarna på högkant och sen var allt precis som förut. Efter åtta låtar hade han ställt ytterligar en medhörning på den första och jag orkar inte tänka på vad som hade hänt om det hade blivit obalans där uppe. Micstativet gick sönder. Sladdar trasslade ihop sig. Öberg klättrade runt på publiken. Bandet stod still och spelade. Öbergs skjorta åkte av och på. De spelade "mer än så kan ingen bli" och "allt på ett kort" och "hörlurar" och en kvinna framför mig sträckte sig efter dem som efter frälsaren och det var allsång hela tiden för alla kunde alla sånger.
Jag såg Bob Hund 1993, på den där spelningen på Hultsfred på stora dansbanan, efter vilken Silence signade dem, och fan i mig, de låter precis likadant i dag. De är precis samma band. Fast i en större lokal. Jag undrar hur de har lyckats hålla formen så bra. Det är som att de inte har åldrats alls. I varje fall inte som vi i publiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar