Fortfarande, fast det är närmare 30 år sen det var aktuellt, har jag dagdrömmar om hur jag kommer ner till fotbollsplanen med fotbollsskor och korviga strumpor och en boll under armen och frågar de andra elvaåringarna om jag får vara med och spela. De har givetvis inte sett mig förut. Jag är ju nyinflyttad, men eftersom de är en man kort i ena laget, får jag vara med.
Och som jag är med. Jag är tyst och sammanbiten, fast på ett reko sätt, tar inte åt mig äran för någonting, utan lägger passningar rätt, tar ner bollen snyggt, och missar inte ett friläge. När mörkret kommer krypande börjar killarna (ja för det är bara killar med i den här drömmen) dra sig hemåt. En efter en droppar de av, och till slut är det bara jag kvar. Jag och bollen under en skarp halogenlampa, där jag finslipar på tekniken ett par kvartar till.
Redan dagen därpå ringer det på min dörr. Det är killarna från igår, allihop. De undrar om jag vill hänga med ut. Om jag vill spela fotboll med dem i dag igen. Och jag känner hur mycket det gillar mig. Känner den där kamratliga kärleken som strömmar från gruppen. Inte bara för att jag är bäst på fotboll, utan för att jag håller så låg profil. Och för att jag verkar vara en så skön snubbe.
Men så var det alltså inte men det har ni redan fattat. Jag var en sopa på fotboll, och jag höll definitivt inte låg profil. Så nu skjuter jag mina förhoppningar på Mårten. Skön snubbe är han redan. Nu är det bara tekniknötningen kvar.
2 kommentarer:
Mina barn kommer att vara ena jävlar på kast med liten boll och att få träff med brännbollsträet.
Fan vad jag måste drilla dem.
Hahaha! Så sant Malinka!
Och även du Anders träffar rätt i det där med att man inte lyckades hålla låg profil, trots att man var en sopa...
Skicka en kommentar