Jag pratade med en kompis i går och när det visade sig att jag inte behövde berätta för honom om var jag är eller vad jag gör just nu, eftersom han hade läst det i bloggen, märkte jag hur jag började be om ursäkt för det jag skriver här. Att formen är dålig just nu och att jag kanske borde lägga ner osv. Det var löjligt gjort av mig, men jag märker att jag inte är lika pigg på att bara kasta mig ut och publicera längre. Inte lika pigg som jag var låt säga i april i år, eller i juni 07. Någonting har helt klart hänt den senaste tiden. Kanske är det jobbet som tar mer tid och engagemang, kanske har jag tröttnat, men jag tycker inte att det svänger som det gjorde förr.
Ibland märker jag hur jag försöker rädda det föregående inlägget med en ny lite roligare eller djupsinnigare text, beroende på vartåt jag tycker att jag måste preja min blogg. (det här inlägget skriver jag till exempel direkt på det föregående. Kanske för att skyla över ironin. Kanske för att jag inte känner att jag fick något sagt.) Och hur det blir ett slags "någonting-som-absolut-inte-har-med-lust-att-göra".
Och så har vi kommentarerna, det eviga kommentarskollandet. Är det fler än jag som ser dem som ett slags belöning? Eller att bloggen är slut efter tre inlägg i rad utan respons?
Det här är inget "nu lägger jag ner bloggen-inlägg", absolut inte, något sådant är inte aktuellt, men jag vill ändå lufta de här känslorna. Jag rör mig ju i en bloggsfär av likasinnade men ibland kan jag känna mig rätt ensam. Alla verkar så självsäkra på något vis. Så klara över sig själva.
Det är inte jag.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
15 kommentarer:
Nej, du är inte ensam. Vissa dagar tänker jag att min egen blogg är alldeles åt helvete fel, antingen för ytlig eller för tramsig eller för mycket eller för ditten eller datten. Jag nästan skäms. Andra dagar häpnar jag över allt jag skrivit under året och inser att flera grejer faktiskt är riktigt bra. Det går upp och det går ned. När man "står mitt i det" är det svårt att bedöma sina egna grejer sakligt - och vissa dagar tänker jag att det nog börjar bli dags att lägga locket på. Ägna tiden åt "seriösare" ting. Men så är det lusten, den där som plötsligt kommer intrampandes, ibland högljudd, ibland försynt... och så är man igång igen. Ibland bara för att någon kommenterat något oväntat och uppmuntrande. Jag inser också hur jäkla mycket jag skulle sakna kontakten med de andra. I slutändan tror jag man ska sluta grubbla så mycket åt vilket håll det bär. I jobbet måste allt vara så "rätt", kan inte bloggen få vara "lekstugan", där det får bli som det blir? Vissa veckor är det inte lika lätt att skriva, det blir inte så bra som man har tänkt sig. Andra gånger är det bara så jäkla kul att bloggen nästan skriver sig själv.
Och så kommentarerna, ja. Själv läsr jag ALLT du skriver, men jag kommenterar inte alltid. Ibland för att jag inte vet vad jag kan tillföra, ibland för att nån annan redan sagt vad jag tänkt. Men jag läser dig. Tittar in varje dag.
Du skriver rättframt, bra, dina texter andas medkänsla, värme, humor och träffsäkerhet. Jag blir glad av din blogg, och du sätter tankar i skallen på mig. Saker jag kan gå och fundera vidare på. Det är väl därför jag kommer tillbaka.
Din lust, den kommer också tillbaka. Var så säker. Men fundera nu inte så mycket på om du är bra eller inte; om bloggen ska hålla en speciell riktning eller ej. Den fungerar. Den är jävligt bra. Det är gott nog.
Kram på dig.
PS. Det här blev den längsta kommentaren jag någonsin skrivit hos någon. Jösses!
Allt skrivande är för mig följt av ett ifrågasättande. Det tror jag det är för dig också. Julkalender, teaterpjäs, låt eller blogg. Vad håller jag på med? Frågan ingår liksom och allt kokar ner till lust. (Särskilt om man gör det gratis.) Jag är svår bekräftelsemissbrukare, men lusten går ändå före.
PS. Du är bra.
Lilla Blå: Det var nog den längsta kommentar jag har fått. Öppningen där, jag känner verkligen igen mig. Jag kan också läsa bakåt och häpna, mer sällan skämmas faktiskt, det verkar som att tiden gör ett bra jobb med bloggtexter. Att bloggen måste få vara lekstugan, det har du verkligen rätt i, tänk att jag glömmer det hela tiden. Tack också för dina vänliga ord. Du sprider värme, det har jag alltid tyckt. Tack för det.
PB: Visst är det kopplat till ett ifrågasättande, och periodvis är det just det som gör det så roligt. Jag antar att dålig bloggform hör ihop med dålig form i övrigt. Tack, för övrigt.
Jag sitter här och nickar.
Lusten först.
Lekstuga är ordet.
Per aera ad astra.
Du är som ljuset-över allt och alla.Du är inte ensam...Vi är ensamma utan dig!
Jag tycker det svänger jävligt bra.
Just nu klickade jag på Karla Brottare som ligger i min favoritlista och nu är den borta. Jag brukade läsa om Karla för min lilla sonson Honungspojken och han låg bakom mig i min säng och skrattade så det kluckade. Visst var det du som skrev den? Om du bara visste vad vi saknar den. Jag läser och känner igen mig och ofta tänker jag att nu måste jag skriva ett inlägg som om det vore det sista men så går tiden och inspirationen återvänder. Lite andrum och tid till eftertanke måste man kunna få ha. Jag har din blogg bland mina favoriter och jag läser den ofta men kommenterar kanske inte alltid.
Huskorset, jag har en bild till dig, som jag snart ska lägga upp.
Anonym: Det var stora ord. TACK!
Nicoline: Vad otroligt roligt att ni tycker om Karla. Jag tog ner den eftersom den är under bearbetning (en bearbetning som tyvärr drar ut på tiden, men håll ut, endera dagen kommer ditt barnbarn att få höra den igen).
Att bara släppa ut flödet av ord, utan att överväga, inte be om ursäkt för strukturen, sänka garden och våga låta pendeln svänga mellan högt och lågt. Det är friheten för mig...
Och du, du inspirerar alltid. I ditt betraktande av tillvaron speglar jag mig och ler igenkännande.
Väntar med spänning!
Jag sitter efter denna ryckiga sommar o läser ifatt mina favvo-bloggare… flera av er har redan kommenterat här…
Anders: ”… nåt har helt klart hänt på sista tiden…” tja, inte vet jag… om din lust att skriva vet du bara själv… men det är samma lust att läsa…
Jag brukar inte kommentera så ofta… läser och gläds, eller njuter, eller tänker… så jag får en massa grejjer från er men ger inte mycket tillbaka…kan känna mig skyldig för det… ångest är vår arvedel… hehehe…
Hej Anders,
jag känner dig inte, men jag tittar in oc läser din blogg då och då sedan ett par månader, en av få bloggar nu när jag själv har bloggpaus. Det som jag tycker är så attraktivt med din blogg är att du då och då visar sårbarhet och känns genuin. Det är modigt i mina ögon! Önskar att du slapp "hamna i prestation" (min tolkning av ditt inlägg)! /uttrycksrum
Det finns både synligt och osynligt arbete!Att fundera är att ligga i,att tänka är att göra../Maja/
Jag tror det är något i luften just nu. Skrev själv ett bittert inlägg om hur blogglivet väckt känslor från tidigare års tillkortakommanden. Men skäms lite för det, både känslan och att jag skrev om det. Egentligen är det en byrålåda som blivit offentlig. Förr var det minsann ingen som kommenterade i ens kollegieblock och lösa lappar.
Jag är glad över att ha tillgång till det du skriver.
Jag vet inte. Du blottar dig på något ovanligt och integritetsfullt sätt. Du hymlar inte med din sårbarhet och igenkänning ska inte underskattas som attraktionskraft i bloggsammanhang. Men ovanpå det så vet man att du har koll på läget. Oftast. Kör på helt enkelt!
Skicka en kommentar