Häromnatten när vi satt i bilen från Visby till Vamlingbo och lyssnade på nattradion som vi brukar och försökte gissa på nattjakten, spelades plötsligt en hyfsat ny låt med Tomas Di Leva. Min ovilja mot den mannen och hans musik tar sig närmast fysiska uttryck. Jag får ont i magen och känner hur hela mitt nervsystem bereder sig till försvar.
1990 lyssnade jag nästan bara på Di Leva. Rymdblomma var något helt nytt för mig. Ett elegant sätt att ställa svåra frågor och blottlägga inre tomrum. "Ber om ljus", första låten, kändes som en programförklaring för vilsna själar i en allt hårdare värld. "Vi har bara varandra" var förtvivlad och sökte gemenskap.
Men det var länge sen.
Nu har Di Leva hittat svaren på sina frågor och tomrummen är fyllda.
Och han har ingenting kvar att säga.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
5 dagar sedan
1 kommentar:
anders
jag tänker på en grej som en polsk poet sa en gång. hon heter Symborska och jag tror det här var när hon höll tacktal i samband med nobelpriset
Att grunden för hennes verksamhet vilar på en enda mening och att den meningen var: "Jag vet inte"
Det är en annan hållning än Di leva som jag för övrigt såg häromveckan. Han tittade på mig och log. hoppas du mår fint för övrigt. själv är jag i flytt tagen. ska till Bondegatan och bli sambo!
Skicka en kommentar