sorry för att det inte bara blir uppdatering varannan dag

Oj, jag märker att min blogg har blivit en varannadagsblogg. Det var inte bra. Jag vet inte vad som händer, men jag glömmer bort den ibland. Den är som en diskret katt som ligger och sover i soffan hela dagarna och bara jamar till när den vill ha mat eller vill gå ut. Den här katten är ganska gammal nu. I bloggsammanhang. Två år och några månader. Det går 25 bloggår på ett människoår, så nu är den en 50-årig gubbe - lite trött och ganska proppmätt. Lite som Bengt Ohlsson.

I kväll är jag glad. Jag har varit nere på Big Ben och gjort sista gigget inför sommaren. Som vanligt var jag kräkfärdig av nervositet innan. Jag drömde faktiskt i natt att jag stod där på scenen och inte fick ur mig ett ord. Lite så kändes det att det skulle bli också. Jag memorerade och memorerade utan att något fastande. Till slut tog jag ett varv runt kvarteret och körde rutinerna högt för mig själv och sen släppte jag skiten den sista halvtimmen som var kvar innan jag skulle upp.

Fredrik Andersson som var MC i kväll är lysande. Det finns ett enkelt sammanhang mellan honom och mina bättre Big Ben-framträdanden: varje gång han har varit MC har det gått bra för mig. Han lyckas luckra upp publiken på exakt rätt sätt. Före mig var det en kille som inte hade samma tur. Publiken satt mest tyst och ville inte svara på hans skämt. Så innan jag gick upp, värmde Fredrik upp dem ytterligare lite till. Sen var det bara för mig att hoppa i och simma. Och jag kände mig lugn och trygg och till och med de skämt jag hade tänkt att utelämna för att de var för taffliga eller svåra, gick hem med råge.

Efter mig klev Sandra Ilar på och nu var jag äntligen så pass närvarande att jag kunde lyssna och ta in. Hon är lysande. Hon är fullständigt egen och följer en mycket svårknäckt men briljant kod när hon skämtar. Hon kanske inte kommer att kunna försörja sig på företagsgigg, men redan nu, trots att hon bara är 19, har hon blivit en komikernas egen favorit.