Jag brukar torka av skärmen på min mac med fiberduk. Det är som att kissa på sig för att hålla värmen.
Nu har jag en skärm översållad av mikroskopiska repor och är det minsta solljus i rummet kan jag lika gärna stänga av datorn.
Jag tänker att det är fiberdukens fel.
Tekniska ägodelar.
Under första året vårdar man dem ömt. Rullar ihop sladden ordentligt. Laddar batteriet tills det är på 100% och kör sen sladdlöst tills det är nere på 0 igen. Man har inte datorn i knät, utan alltid på absolut plant underlag. Man gör alla uppdateringar som krävs, och är noga med att stänga av datorn genom äppletmenyn - inte med knappen, och absolut inte försätta den i viloläge inför transport i väska.
Sen är det något litet som händer. En knapp hakar upp sig, ett enkelklick på touchpadden tolkas var tionde gång av datorn som ett dubbelklick, det börjar bli flugskit runt skärmen, hårddisken är full.
Och man släpper taget.
Förfallet rullar in med full kraft och på bara några veckor har datorn transformerats från ny fräsch ägodel, till blocketpryl i prisklassen 500 - 1000 spänn.
Jag fyllde 40 för några månader sen. Jag har repor i skärmen. Mitt batteri slutar ladda när det har nått 69%. Hårddisken är nästan full. Ryggen värker.
Läge att släppa taget?
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
6 dagar sedan
4 kommentarer:
Släpp taget. Tune in, turn on, drop out, man.
Nyhetens behag och vördnad, gäller inte sällan även mänskliga relationer.
Godiva: Nä, men sköter man dem rätt kan de komma att (till skillnad från det mesta) ökar i värde med tiden.
Absolut, förutsättningarna finns.
Men inte i alla relationer, och det var en rätt skön/otäck parallell, att man i början är så rädd om relationen, som med en ny pryl man är fascinerad av, och sedan med åren börjar rycka lite på axlarna åt, man trycker bort ljudsignalen på ett mobilsamtal.
När det slutar göra ont i en själv när den andra slår sig på tummen. Som när man bär omkring på den där gamla datorn lite vårdslöst.
(Bitter, jag? Japp! Bitter men stolt : -)
Skicka en kommentar