Innerstadsrevy

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsrevy som ser likadan ut i dag som - tja för 40 år sen, eller 50. Hur långt tillbaka kan man gå?

Nu var det länge sen jag såg någon revy. Vet inte om jag någonsin har gjort det, live alltså, men när jag var liten knarkade jag Hasse och Tage så fort jag kom åt.

Om man tar tunnelbanan till Gärdet och går ner mot Värtahamnen passerar man den gula trävilla där H&T spelade 88-öres revyn 1970. "Skeppet" hette stället då, i början av 90-talet var det målarskola i huset men nu är det ett företagshotell. Ganska deppigt faktiskt. Men sån är tidens gång. Tage är död och om inte alltför många år är han bortglömd. Redan i början av 90-talet tvingades jag lyssna på hur mina närmaste påstod att Hasse och Tage var daterade. Jag höll inte med.

I dag skulle jag aldrig våga säga någonting om Hasse och Tage och om de eventuellt är daterade. Ja, det kanske de är, eller nej, det kanske de aldrig blir, det saknar betydelse. Vad som betyder något är att jag satt vid skivspelaren och lyssnade på Lindeman eller på hur Lena Nyman försökte köpa spelkulor till sin son Torsten av Gösta Ekman, varenda helg när jag var liten. Och att jag blev lugn och ångestfri bara jag såg en bild av Tage Danielsson. Till och med den dödande tråkiga radioinspelningen "öppen kanal - eller stängd" som Mosebacke-gänget gjorde när Göta Kanal fyllde 100 1975, kunde jag lyssna på varv efter varv, bara för att få höra Tage - jultomten - jesus - gud - Danielssons röst. På ett knastrigt C 90 band. Hemma hos farmor.

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsrevy som ser likadan ut i dag som - tja för 40 år sen, eller 50.
Men det gör jag inte.
Och det kanske är lika bra.
Jag skulle bara bli besviken.