lördag 28 november 2009

Om Thåström

Peter Barlach skriver om Thåström i dag. Han skriver om Thåströms kanske bästa låt någonsin, "Brev från tionde våningen" och han skriver att han alltid har tolkat texten som ett brev till en vän som har dött.

Men i lilla häftet till nya skivan (där för övrigt hela den intervju ur vilken DN-hade saxat en lysande sekvens häromdagen finns återgiven) berättar Thåström att låten är skriven till en ljudteckniker "Blutte", som han hade förlorat kontakten med och kände sig lite besviken på - vart tog du vägen typ - men att låten förde dem närmare varandra igen.

Om jag tolkar Peter Barlach rätt, tycker han att detta känns en smula taffligt. Jag håller inte med. Att sträcka ut handen till någon som har funnits i ens liv en gång och öppet förklara sin tillgivenhet är på något vis långt starkare än att skalda om den som har dött. Det är väl det naknaste en man kan göra?

Ja, och i hela den där skivan som kom för en fyra fem år sen, är Thåström närvarande på ett helt nytt sätt (vilket Barlach också skriver). Här har han äntligen skakat av sig de där halvkrumma poserna, han har lagt sin dimmiga och lite småpatetiska aurorapoesi åt sidan och står upp på ett helt nytt sätt. Jag hade nästan glömt bort honom, lagt honom till handlingarna, men blev fullständigt nockad när jag hörde skivan.

Jag tycker att man kan jämföra Thåströms kurva med Bruno K Öijer, som var obegriplig och avantgardistiskt nerknarkad i TV fram till mitten av 80-talet, men som hittade något nedtaget och kommunikativ som han fortfarande håller fast vid.
Sånt gillar jag.
Jag gillar tydlighet och enkelhet. Det är grundförutsättningen för riktigt stor poesi.

Och här är texten jag refererar till: Kopierad direkt från Barlachs blogg:

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen I vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
Med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
Mycket mer än vad jag gjort

Det är kväll här och jag jag har fyllt
Mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
Och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
Var bara sjutton år

Är det is på fotbollsplan I år
Står trettonvåningshuset kvar
Där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
Där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte braj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
Där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
Eller om de va igår

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna I mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här I hemlighet

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
Kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig


Vet inte om det hör hit, men jag tycker att nyktra alkoholister är intressantare än de som fortfarande dricker. Jag vet inte heller om Thåström är nykter alkoholist, men han skaldar som en.

7 kommentarer:

Peter Barlach sa...

Jag förstår absolut din poäng. Jag ville bara inte att han skulle heta Blutte och bo i ett höghus. Eller det kanske jag visst ville. Det är inte det. Det jag kände tydligast var att jag inte ville veta den eventuella sanningen bakom texten. Jag ville fortsätta fantisera.

Jag vill heller inte veta varken att Lena Pling Plong idag jobbar på ett produktionsbolag som projektledare och är gift Albrechtsson ELLER att hon knarkade ihjäl sig långt innan vi skrev 2000-tal. Jag vill att Lena Pling Plong en gång bara var 17 år.

Anders Sparring sa...

Eller att Miss Huddinge 1972 var Mona Sahlin...

Jag och en kompis, Johan Christiansson brukade fantisera om att Lena Pling-Plong var en av dagisfröknarna på våra ungars dagis. Hon stämde både ålders- och ursprungsmässigt.

Men just Lena Pling-Plong är nog död. Det låter så. Eller så är hon lyckligt gift och har en skock ungar och kanske till och med barnbarn, med Blutte.

Peter Barlach sa...

Hahaha, Miss Huddinge 1972 Mona Sahlin... Jo, jag skulle tro att Lena Pling-Plong är död, men hon kan lika gärna sitta ute på nåt förortshak och skräna helgerna i ända...

Jag tror varken på dagisfröken gift, produktionsbolag eller mormor... Och Blutte har hon definitivt inget att skaffa med, då hade ju Thåström inte skrivit som han gör till Blutte. För isf har nog Blutte slutat kalla Lena Pling-Plong för lena Pling-Plong, om hon är mamman till hans barn menar jag... Eller?

- Var din blåa fleece är? Ingen aning, fråga Lena Pling-Plong!

Anna sa...

Och jag har något helt annat på hjärtat; jag läste att du är en av manusförfattarna till julkalendern! Jag minns att jag nog läst det här, men glömt.

Kul!

Det vara bara det.

Jo kanske också att jag alltid läser din blogg men aldrig kommenterar. :-)

Huskorset sa...

skrev just hos PB:
Deep down vill vi nog alla vara Blutte.
Men namnet stör vår romantiska estetik.
En longlost true friend till samtidens Bellman får bara inte heta...Blutte.

Peter Barlach sa...

Att han hette Blutte förstörde inte saken i sig. Men det förvärrade den.

Anders Sparring sa...

Blutte - det är ju väldigt Högdalen, väldigt grabbigt och markerar knappast en kille som är van vid närhet eller öppenhet. En sluten, lite avstängd arbetargrabb, som på sin höjd skriker när han skiter om han har ätit något starkt.

Så när Thåström äntligen sträcker ut en försiktig hand blir innebörden
starkare än om den hade varit utsträckt till någon som hette till exempel Tobias, eller Carl-Fredrik. Eller Jean.