Jag åkte kommunalt till jobbet i dag. Stod i hörnet och andades i halsduken och försökte undvika att bli smittad av något. När vagnarna rullade över skanstullsbron vände jag mig om och tittade ut över Årstaviken. Det blygfärgade, oljiga vattnet, Årstaskogen där snö hade fallit under natten, punkthusen som sticker upp bakom granarna, Eriksdalsbadet, simhallen där simmarna genomförde dagens första pass.
Och jag tänkte på att jag aldrig har varit någon idrottsman.
Anders Sparring har deadline(S) den här veckan. Och om två veckor flyttar vi, och om något mindre än två veckor är det jul. Om tre veckor ska bilderna till försäljningen av gamla lägenheten vara klara, om 4 ligger den ute på hemnet. I dag fick jag bakläxa på ett jobb jag har gjort tidigare. Ändringar ska vara inne före den 21/12.
Jag har aldrig velat ta Mimmi med mig och bara rymma, så mycket som nu.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
2 veckor sedan
5 kommentarer:
Den känslan kan jag...
*skickar en lyckospark i din riktning*
Ja vad tusan... *skickar en hel symfoniorkester i din riktning som kan gnissla fram din vardag i toner*
Å så vemodigt vansinnigt vackert du skriver ibland. Ta med dig det in i tumlaren och kör bara!
Det blir bra.
Kram
Peter
tack ni två, detta tar jag med mig in i tumlaren
Att rymma sådär med sin älskade och sin familj är väl själva livsluften för artister som LeMarc, Lundell och Winnerbäck? Men brorsan, du är ju gammal punkare/hårdrockare/symfonirockare! Stanna kavar i stormen bara och bjud vargarna på en kopp kaffe när dom kommer för att hämta dig.
Martin: Du är hård som granit och klok som Jan Öivind Swan.
wsxwhx601: que?
Skicka en kommentar