Just nu pågår budgivningen på vår lägenhet på Gullmarsvägen. Fram till i går kväll ägnade jag inte den eventuella slutsumman en tanke - konstigt nog eftersom jag periodvis kan vara ganska så besatt av pengar.
Men nu, på förmiddagen när de där SMS:en från mäklaren börjar droppa in - och droppar in allt för sällan - är det som att giftet har kickat in och jag dubbelkollar telefonen varje halvminut, och annonsen - där man också kan följa utvecklingen, var femte.
Jag undrar hur det är att vara mäklare. Hela den där gemytliga relationen som bygger på ett fast handslag, ett samtal över en kopp kaffe, lite enkel pappersexersis och detta att man eventuellt bjuder på flyttstädningen, reduceras på en förmiddag till att endast handla om vad det blir för slutsumma i försäljningen. Förr i tiden kunde man höra om folk som fick köpa en lägenhet för att de verkade trevliga och att säljaren gillade dem, trots att de inte hade lagt högst bud. Jag har mycket svårt att tänka mig att något sådant händer i dag.
När jag går in på Svensk Fastighetsförmdelings hemsida, ser jag att vår mäklare parallellt med vår budgivning även håller två andra i luften. Tre familjers ekonomiska framtid på en förmiddag. Så även i morgon, och nästa dag, och nästa.
Han har ett förtroendegivande leende, vår mäklare. Fast handslag. Snygg kostym. Är inte för påflugen, men känns inte heller distanserad. Kör förmodligen en Audi A6. Jag undrar vad han har för blodtrycksvärden. Jag undrar hur han bor. Förmodligen i hyresrätt.
Londis dödsdag
5 timmar sedan
2 kommentarer:
På ett sätt vore det väl bra för er om han kör en Audi A6...
haha, ja förmodligen.
Men det där med att sälja med hjärtat... Jag tror det är vanligare när det kommer till hus. Man äger liksom en bit jord. Man har förvaltat en del av fäderneslandet och dess fasta tillgångar för kommande generationer.
Jag vet på rak arm tre familjer som fick köpa sina hem för att säljaren ville att det var just de som skulle bo där.
Skicka en kommentar