snö

Det är kallt ute, inte så kallt som det har varit några gånger den här vintern, men ändå på något sätt ännu kallare. Det är fotsnö överallt nu. Ful, brun snö som bryter ner skolädret och som följer med in och hamnar under barnens strumpor när de springer i hallen och vidare upp i sängen som grova gruskorn med salt på. Jag har en spade i bakluckan. Flera gånger om dagen måste jag kasta mig ut och gräva när bilen har ätit sig fast. Under all fotsnö är det ett blankt istäcke. Jag har dubbar och bakhjulsdrift. I dag hade jag gymnastikskor på mig hela dan. Gymnastikskor med sockor i. Som en femtonåring. Någon gång under de sista varven med spaden runt bilen började snön krypa in genom sockorna. Snö genom lädret och sandkorn vid anklarna. Alex sprang ut i snön utanför farmor och farfar i bara jeans, vinterstövlar och huvtröja. Farfar stod på balkongen och kastade snöboll på sina barnbarn som rullade runt nere på marken och sökte skydd bakom plogbilshögarna. Så länge snöbollskriget pågick var Alexander glad, men när det var över började han gråta. Snö i en värld utan juldekorerade lägenhetsfönster kan kännas ganska tomt. Man tröstar sig med semlor och försöker snabbspola sig fram till mitten av april. För en så liten pojke som Alexander måste det vara en fullständigt ogripbar tidsrymd. Han är tre år, jag är osäker på om han har klara minnesbilder av en värld utan snö. För mig kommer tiden fram till mitten av april att gå fort. Jag är bra på att snabbspola. Lite för bra. Man blir det efter 40 vintrar i det här klimatet.