skjuta upp

Nu börjar jag längta efter att ta cykeln till jobbet igen. Problemet är bara att cyklarna står i cykelrummet i gamla huset. Nycklarna har vi för länge sedan lämnat ifrån mig oss, så jag måste ringa ordföranden där om jag vill komma in. Så det blev bussen i dag igen. Och det kommer att bli det ett tag till. Cykeln kommer att bli stående.

Man skjuter upp saker. Man tar inte tag i sånt som borde ha tagits tag i för länge sen. Jag har fortfarande åtaganden kvar från min tid som ordförande i förra föreningen som jag ännu inte har fullgjort. Såna där åtaganden som inte tar mer än 5 minuter att ordna, telefonsamtal som ska ringas, men som inte blir av bara för att det gör så ont att bryta det ickeläge av total passivitet som ju är så behagligt och ångestfritt att vara i.

Jag brukar gruva mig i ungefär två veckor innan jag betalar alla räkningarna och då har det ofta gått ett par dagar in på nya månaden. Jag pratade med syrran i går. ”Du ska aldrig hålla i ett papper mer än en gång.”, sa hon så käckt. Det var visst någon psykolog som hade sagt det. Tjenare. Lägga åt sidan och läsa senare – det är mitt middle name.

”Oro är räntan man betalar när man lånar av morgondagens bekymmer” skriver Mia Törnblom. Fina ord. Ta dagen som den kommer. Planera inte för mycket. Lev i nuet. Jag önskar att jag kunde sluta gruva mig för det där med räkningarna och telefonsamtalen. Släppa sargen fullständigt och bara låta dagarna rulla på helt sorglöst. Se hur lång tid det tog innan jag till exempel inte hade något boende längre. Eller någon cykel.