Astrid Lindgren och Alexander

I morse när jag lämnade Alexander på dagis drabbades jag åter av den där obehagliga känslan att ingen riktigt såg honom. Alexander själv tycktes obekymrad och kutade glatt omkring bland fröknar och kompisar, men jag hade velat att någon tog upp en stor lista och satte ett kryss för hans namn. Det är kanske ganska självklart att man nojjar. När jag ser på dagis utifrån är det ett myller av barn riktigt utan individuella drag och mitt bland alla dessa min egen lilla gulleplutt. Hur ska någon som inte har samma känslor som jag har för honom kunna skilja ut honom från mängden. Tänk om han är bakom knuten och samlar maskar i en hink när alla andra går in och äter lunch. Tänk om han blir kvar där utanför den tunga dörren med portkod som han inte kan eller når upp till och utan riktigt några färdigheter i hur man klarar sig ensam i en stor förort.

Som vanligt vädrades känslan bort i fartvinden när jag satt på cykeln mot Gullmarsplan och uppe på bron till Södermalm fanns den inte längre.

I natt drömde jag att jag fick telefon från Astrid Lindgren. Hon var inte på sitt bästa humör kan man säga. Hade inte riktigt tid med mig. Lät gammal, kärv och ställde oerhört välriktade frågor angående hantverksmässigheten i mitt arbete. Retoriska frågor. Hon gav mig något att tänka på kan man säga. Och jag insåg att jag nog alltid har varit rädd för henne. På morgonen såg jag och Alexander ett avsnitt av tecknade Pippi - Pippi räddade ett ålderdomshem och några snälla barn från undergång - och jag drabbades av ännu en insikt: att just innan hon dog, Astrid, blev hon präktigt körd i röven av svensk och kanadensisk filmindustri. Det kanske är därför hon låter så kärv i mina drömmar.