Nu syns husen utanför bara som dystra siluetter mot den mörkblå himlen. Som trötta hemuler med ett öga tänt lite här och lite där. Det är faktiskt inte många lägenheter det lyser i så här dags. En kvart, tjugo över tio har de flesta som bor i Årsta gått och lagt sig. Runt midnatt sitter man som en spökstad och ugglar om man vågar vara vaken så sent.
Ibland sitter jag uppe till två tre på natten och kan bli stående i fönstret spejandes efter någon som håller mig sällskap där ute. Det är lite spöklikt att se ett sjuvåningshus där det bor folk stå helt nedsläckt och ruva i mörkret, men så ser det ut om man tittar runt.
Jag tänker på de som är ensamma. Som kanske inte kan sova och som inte har någon familj att krypa ner till när de ska lägga sig. Hur de står i sina mörka lägenheter och tittar ut, rädda för att tända lampan själva, rädda för att sticka ut. Jag tänker på dem ibland, så när jag står där i mitt fönster och tittar ut i natten, händer det att jag höjer handen och vinkar.
Lösenordsskyddad: Första gången
4 dagar sedan
2 kommentarer:
Like a poem! Vackert. /Tomas
Fint.
(Fantiserar om den mörkrädda på andra sidan gatan som sitter i sitt fönster och tittar på dig och tänker "Nu är han där vaken igen, vad är han för galning - va, vinkade han till mig? Vet han att jag sitter här fast jag har släckt? Kan han se mig? Jag har väl låst dörren!? "
: -)
Skicka en kommentar