På Ica Globen i går eftermiddag. Jag hade fortfarande inte ätit middag, klockan var väl halv sex och det snurrade i huvudet som det alltid gör när man inte hittar det man ska ha. Varje livsmedelsbutik har sorterat varorna efter just sitt gåtfulla system. Flingor, Chips, Tvättmedel, Djurmat. Jag skulle ha tre saker och gick minst en kilometer där inne.
Vid frukt och grönt stod en man som på något vis påminde om den rundare medlemmen i humorgruppen Klungan, och presenterade en ny youghurtprodukt. Hade han inte sett så ensam och socialt uthungrad ut hade jag kanske tagit ett smakprov, men jag vågade inte, för jag visste att jag absolut inte skulle köpa något, och jag ville inte se honom gråta.
En annan kille, kanske tio år yngre än mig, med ett litet barn och stort svart skägg, lommade runt inne i butiken ungefär som jag, planlöst letande efter flingor och diskmedel. Han såg bra ut. Lite som en iranier som går på konstakademien om ni fattar bilden. Lite ACNE, lite fredagsbön, lite Andrén Chepchenko, i samma kille. Han hade stil och integritet. Skriver förmodligen i någon tidskrift också, tänkte jag. Skägget var verkligen snyggt, välansat och långt.
Nå i alla fall, som han flöt runt där inne råkade han hamna lite för nära den här youghurtmannen, varpå youghurtmannen valde att inleda ett "otvunget samtal".
-Vilket fint skägg ni har!
-(ohörbart)
-Det ser nästan ut som ett sånt där talibanskägg.
-(ohörbart)’
Youghurtmannen var från Göteborg hörde jag. Han sa inte du, han sa ni. Nu tänkte han febrilt i bråkdelen av en sekund. Jag tror att han svettades innombords, men snart fortsatte han i samma lätta tonfall, dock med ett inslag av initierat patos:
-Har ni sett den där Flyga Drake?
-Nej.
-Mycket bra film. Jag blev oerhört berörd.
-(ohörbart)
-Det här är alltså en ny vaniljyoughurt utan socker.
Fortfarande otvunget. Inget ont hade skett. Inget ont hade sagts. Han hade skjutit från höften när han antog att killen framför honom var taliban. Han hade haft fel. Han hade räddat situationen, med spets.
Jag sprang hem och rabblade dialogen högt för att inte tappa bort något. Det här hamnar på bloggen, tänkte jag, det blir bloggen direkt.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
8 kommentarer:
Underbart Anders! Roligt och sorgligt och människans obotliga ensamhet. Jag vet precis hur den där killen ser ut nu.
Skriv det där i ett riktigt manuskript nu.
You made my fikapaus, Anders! Fantastisk betraktelse.
:)
Underbart. Som tagit från The Office.
Bättre än verkligheten och ändå verklighet!
Aj. Herregud. Hjälp.
HAHA! Urbra. Älskar ihågkomna ica-samtal. "Lite Acne, lite fredagsbön..." HAHA! (igen) :)
Skicka en kommentar