Intryck från förtsta maj, Joseph Frank, bl a

Det blev inga demonstrationer i dag. Det blev IKEA. På facebook ondgjorde sig Valdemar Westersson över detta och jag känner mig en smula dum. Hur kan man missa detta oerhörda i att det är arbetarnas egen helgdag. Den enda dagen på året som i ordets rätta bemärkelse är RÖD.

När jag var liten var första maj en av årets absolut största dagar (julafton och 16 maj var större). För mig betydde första maj att vi fick åka till Stockholm, att vi fick äta god och urstark sydamerikansk korv och att vi för en gångs skull skulle få befinna oss bland folk som också kallade sig kommunister. Hemma i Tuskö, där vi bodde höll jag mitt politiska ljus under skeppan så gott jag kunde, men i Stockholm, på Gärdet, bland alla andra proggare och kommunister kunde jag blomma ut fullständigt. Jag vet inte hur många VPK knappar jag hade på min jeansjacka, men den kändes dubbelt så tung som vanligt.

Fösta maj 1980 hade jag en liten bäbissyster. Hon är 30 nu, men då var hon bara ett halvår. På den tiden gick VPK:s förstamajtåg från kungsträdgården till Gärdet och vi hade kommit halvvägs. Nu var vi på strandvägen och ropen skallade mot miljonärsfasaderna och Svenskt Tenn med deras Joseph Frankborgerlighet. "Ananas järpe, frossa och njut, borgare snart är din saga slut" skrek vi.

Före oss i tåget gick ett äldre par med vindtygsjackor och sportiga jympaskor. Plötsligt vände de sig om och mannen tittade på min lillasyster och kommenterade hur söt hon var.
"Såg ni", sa Mamma sen. "Det var farbror Mårten".

Farbror Mårten var en känd TV-profil för oss barn 1980. Han var en av den tidens bolibompaprogramledare - fast då hette det "halvsex" - en person som betydde oerhört mycket för mig och för många av mina jämnåriga. Och att han var kommunist och hejade på VPK var omskakande och underbart. Så underbart att jag närapå berättade om händelsen när jag kom tillbaka till skolan sen dagen därpå. Men bara närapå. Jag vågade inte riskera att mina klasskompisar skulle börja skandera "kommunist" en gång till.

Långt senare, 1999 när jag och Mimmi just hade träffats, ville hon att jag skulle följa med henne till Sergels Torg och titta på något kulturellt som Bogdan och Carina satte upp där. Detta var första gången jag fick träffa hennes släktingar. Hennes knasiga bror Palle var där, systern Sara. Och Mimmis morfar. Jag kände igen honom på en gång. Farbror Mårten. Min barndoms hjälte och kommunisten från Sveavägen.

Nu är Mårten död för länge sedan, men jag och Mimmi är fortfarande ett par. (Jag har för övrigt förstått att just Svenskt Tenn inte var något som vi skanderade mot. Mårten satt i styrelsen och Joseph Frank är och var en stor inspiratör för den borgerliga socialismen under 60, 70 och 80 talen. Arkitekter, poeter och redaktörer. Alla omhuldade de honom och nu när idealen för länge sedan har torkat ur finns han fortfarande kvar på kuddar och tapeter som ett kvitto på medvetenhet och humanism.) Jag gick inte i något demonstrationståg i dag. Försov mig. Men nästa år kanske. För Mårten. Och socialismen.