vitsippor

Vi gjorde en fin utflykt ner mot vacker kustväg i dag och svängde av vägen precis innan kröken vid Kettelvik. Omöjlig information för den som inte har varit här, jag vet, men det är liksom poängen. För den plats vi tillslut nådde, efter att ha parkerat våra bilar och promenerat ett tiotal minutrar genom vårskogen var så hemlig och magiskt orörd att jag först fick impulsen att stanna och gå tillbaka.

Det är svårt att beskriva nästan, det var så många olika saker som spelade in: den absoluta stillheten, den plötsliga värmen och luftfuktigheten, dimman som låg runt oss, hasselskogen och så vitsipporna. Jag har aldrig sett så mycket vitsippor i hela mitt liv. Mårten frågade (givetvis) hur många vitsippor det fanns här i skogen. "Flera miljoner", sa jag. Marken var vit så långt ögat nådde. Jag kunde inte se något slut. Hasselbuskarna - eller träden - hade just börjat skifta i grönt, men under dem var marken vit som efter ett långvarigt snöfall. Jag tänkte på scener ur filmer där naturen ges magiska egenskaper - Ronja Rövardotter eller Sagan om Ringen, för så mäktigt var det med alla dessa vita blommor.

Vi hade alltså gått en bit i skogen, och kommit fram till en öppen plats, där någon hade bott för inte så länge sedan. Någon som ville vara ifred, det var uppenbart, för platsen var liksom gömd. I en sänka hade denne någon byggt sig ett kök, men vedspis och en rök med en lustig skorsten som klättrade upp ur sänkan. En bit längre bort fanns en redskapsbod, också dold i sänkan, under plåttak som genom åren hade täckts med blommor och gräs. I ett större friggebodsliknande hus hade bostaden varit, och bakom huset bredde så alla dessa vitsippor ut sig.

Jag hade inte klarat ett dygn här. Jag hade blivit psykotisk av naturens närgångenhet och storslagenhet. Som en alltför stark parfym trängde den sig på och jag kände bara att "wow, detta är för stort för att tas in!".