Majonäskvinnan

Jag var i Köpenhamn i går. Det låg förhoppning i luften. Människor gick runt på gatorna med röda och vita peruker på huvudet och stora påsar fulla med öl. Jag kände mig inte delaktig. Hade möte på Danska filminstitutet, vilket är stort för en svensk manusförfattare i periferin. Kortfilmskonsulenten var vänlig, bjöd på ljummet kaffe och rågflarn och hade ritat stora stjärnor i dokumenten. Tydligen är det mycket ovanligt och vår producent var glad och bjöd på lunch på kafé Sommersko efteråt. Sommersko låter vackert tycker jag. Det finns en borgerlig romantik i namnet. Som i något av Torbjörn Egner eller Christofer Barnekov.

På kvällen när jag var hemma fick jag SMS från borsan: "Sätt på TV 2. Nu!". Det var humorgruppen Klungans nya TV-serie "Ingen bor i skogen" som just hade börjat och jag såg första avsnittet nu på förmiddagen. Carl Engléns öppningsmonolog som nyss övergiven lundensisk skönande med fokus på jazz och vackra formuleringar gav mig gåshud och jag ville göra high five med någon. Hela halvtimmen var lysande. Poetisk och snygg och obehagligt mörk.

Och som om det låg en tanke bakom, hittade jag följande i aftonbladet på eftermiddagen. Majonäskvinnan. Det måste vara någon av Klungans karaktärer har brutit sig ur fiktionen och gått vilse i världen utanför.