Ända sedan jag som mycket liten nåddes av informationen om att x antal fotbollsplaner om dagen huggs ut ur världens regnskogar, har jag levt med latent stress och en svag elektrisk känsla av att det fortfarande går att göra något men att det snart är för sent.
Det måste ha varit redan i slutet av 70-talets som jag först blev medveten om miljöförstöringen. Tidigare var jag knappt ens medveten om att det fanns en omvärld utanför vår lilla familj, men typ 79 slog de vågorna av vetskap in över min idylliska lilla strand. Sedan dess har jag levt genom ett helt 80-tal i passiv vetskap om hur vår smala remsa livsrum blir allt smalare och ett helt 90-tal, där jag till och med fick besöka en äkta regnskog.
Jag har aldrig gjort något. Jag har inte höjt min röst, inte kedjat fast mig vid något träd, inte gått med i Greenpeace, inte ens väckt frågan i det avslagnaste av taxisamtal. Men jag har varit medveten. Hela tiden. Kanske har jag tänkt att det är lika bra att köra skiten i botten. Ungefär som att det när man knappt har några pengar kvar, är lättare att bränna de sista kronorna på chips, folköl och en moviebox än att försöka få dem att räcka lönen ut.
Under 00-talet har ett nytt miljöhot knackat på. Klimatförändringarna. Isbjörnar ramlar i vattnet, halva sydostasien hotas läggas under vatten och fyra femtedelar av Bajkalsjön har redan dunstat bort. Samma känsla där. Varför göra något när det reda är för sent. Vi kör skiten i botten.
Och med accelererande hastighet pockar miljöhoten på uppmärksamheten. Nu strömmar oljan ut i Mexikanska golfen. Volymer motsvarande flera hundra oljetankers om dagen bara liksom sprutar ut från de havererade oljekällorna långt nere på havets botten. Och samma känsla där med. För sent. Skit i´t. Svanberg - åk hem och dra något gammalt över dig, släpp stränder och pelikaner. Stäng av Florida. Det är över nu.
(För övrigt: Varför har ingen väckt frågan om var den där oljan gör störst skada - som klet på Floridas stränder, eller som växthusgas i atmosfären?)
Lösenordsskyddad: Första gången
4 dagar sedan
2 kommentarer:
Bajkalsjön lever i hyfsad välmåga. Den håller inte på att torka ut utan är fortfarande världens djupaste och innehåller 20% av världens samlade sötvattenresurser. Jag tror du menar Aralsjön.
Ja, ja, där ser du hur marginellt mitt miljöengagemang är
Skicka en kommentar