jul på mitt kontor

Det är snart jul och jag har åkt in till kontoret för att skriva några fakturor och diska upp. Det är snart jul på kontoret också. Ingen har varit här på några dagar. Det är stängt och naket och ingen plats någon borde vara på. Jag känner en svag oro, lite som den man kände när man var liten och det var dags att åka hem från landet. Tänk om jag blir kvar här? Tänk om jag råkar glömma att resa mig upp och blir sittande i det här deppiga kontoret under hela julen. Golvet är tömt och alla möbler står i ett hörn i väntan på ommålning efter nyår. Det finns inget att äta. Bara kaffe och Anders Worms cigaretter som jag inte kan låta bli så fort jag kommer hit. Anders och Janne är bortresta. Janne är i Marocko och njuter av + 15 och ökensand. Om en och en halv timme ska jag hämta barnen, det har jag lovat. Men en gång gick dörren här på kontoret i baklås och jag fick försöka få kontakt med någon på gatan utanför, och kasta ut nycklarna genom brevlådan för att komma ut. Det får inte hända i dag. Jag känner på mig att det har hänt. Håll tummarna.

Photo Booth

På något sätt försätter själva idén om att man ska ta ett kort på sig själv med hjälp av datorns webkamera, en i ett slags självmedvetet tillstånd som är svårt att tvätta bort. Man ser sällan så tillgjort osexig ut som på bilder tagna med photo booth. Hur man försöker slappna av på stolen, hur man vinklar ansiktet lite neråt, försöker släppa axlarna, hur man tittar upp i kameran först i det ögonblicket när bilden ska tas för att få den där nakna, oförställda blicken. Och varför? Kanske för att någon gång hitta en bild som blir perfekt, stanna där och bränna in just denna i skallen och radera alla andra (som man ju får skylla sig själv för, eftersom de genererades just i jakten på den där perfekta, känn på den o du moderna människa..).

Jag minns hur det var på den tiden då man fortfarande spelade in ett hälsningsmeddelande till telefonsvararen. Hur man kunde vandra runt i timmar hemma med mobilen och spela in, lyssna och radera: "Hej, du har ringt till Anders Sparring, jag kan inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag (paus) upp". Jag tror att det ligger ett i min telefon just nu. Säkert fyra år gammalt. Omöjligt att lyssna på. Smärtsamt självmedvetet. Jag skulle vilja samla ihop ett gäng elaka killar och börja mobba mig själv när jag lyssnar på det där. Så risigt låter det.

Dagens Uppvik & Döttrar: "..för att låna Astrid Lindgrens ord."

Tomt: 1 750 000 kr. I texten får de det att låta som välgörenhet.

rovfågel i innerstan

När jag stod och väntade på bussen vid Slussen i morse jag såg en stor rovfågel svepa in från Saltsjön över våra huvuden och vidare in mot Riddarfjärden. Jag tänkte att om detta vore en mycket beläst fågel, hade den nu kunna jämföra sina synintryck mot inledningsstycket i August Strindbergs Röda Rummet från 1880. Jag har inte läst Röda rummet, men den där inledningen kan man ju. Den tillhör allmänbildningen. I varje fall för oss människor.

Det tog nog en stund innan jag verkligen förstod att detta var en rovfågel. Rovfåglar ger ju något högre vilddjurspoäng, om man säger, än vanliga fåglar, där till exempel en kråka ger ungefär 0,5 procent och en koltrast 2 (en uggla ger 10, vilket också är det högsta, jag har bara sett uggla i vilt tillstånd en gång i livet. Det var magiskt, fullständigt ljudlöst, som att vara med i en spökhistoria). Först trodde jag att det var just en kråka som flög där uppe, men när "kråkan" blev anfallen och bortmotad av en annan fågel och jag såg hur oerhört mycket större den var, insåg jag att det nog var en rovfågel ändå. En stor jävel dessutom. Kanske en havsörn? Jo för det finns havsörn i Stockholms skärgård. Den mindre fågeln höll sig mycket nära, just ovanför, och gjorde små ilskna utfall. Rakt ovanför Karl Johan-slussen lät den sig nöjas, och vände åter mot KF-huset, eller Fjällgatan, eller var nu en mindre fågel håller till en kall och snöig och mörk dag som i dag. Jag föreställer mig att den hade hjärtklappning, adrenalin. Att den på något sätt mådde bra. Lite som en villaägare som har gått vakt en natt i området och har lyckats jaga bort en inbrottstjuv.

Så kom bussen och bland passagerarna fanns Ernst Billgren, lite örnlik faktiskt, med stor rock och med hoodluvan på Rockyvis över kragen. Jag pysslar inte med kändispoäng, men i Stockholm på kontorstid borde han inte ge mer än 4.

Dagens Uppvik & Döttrar "Klia en humla bakom örat"

Beppe Uppvik & Döttrar - mäkleri i världsklass.

Dagens Uppvik & Döttrar "Nyponen rodnar"

Nej, jag har inte gått i idé. Jag har laddat inför en ny, fräsch bloggserie. Jag kallar den "dagens Uppvik & Döttrar".

Uppvik & Döttrar säljer vackra hus i Skåne. Det är Uppvik själv och hans döttrar. En familj av skönandar är det. En klan av skärpta stillister, ja rent av poeter, som inget hellre vill än att strosa barfota med uppknäppt ljusblå linneskjorta längs vattnet, innan de kvistar över till Hoberts på en middag med lamm och rött mulligt vin. De tycker om att smyga in lavendel i linneskåpet och vet att inget säljer ett hus så bra som bilden av en rostig nyckel i ett slitet snöre mot vitputsad fasad. Och en kruka med pelargonier. På en pinnstol. Utomhus.

Jag missade halofenomenet över Stockholm i dag. Mimmi skickade en vacker bild till mig från Skeppsholmen, med det spektakulära fenomenet, men jag var så inne i mitt att jag bara såg bilden som en gullig gest – hon skickar en bild av solen, typ - gick ut och tog en egen bild av solen och skickade tillbaka den till henne. Det var inte förrän i kväll, när ungarna äntligen hade somnat och vi för första gången sen tidigt i morse kunde samtala med varandra, som hon började prata om fenomenet under dagen.
-Vilket fenomen då? sa jag. Så där ser det väl alltid ut när solen skiner.
Jag har en känsla av att hon ser på mig lite som på någon med en lättare utvecklingsstörning ibland. Det lät så på hennes skratt.
Och jag tog fram bilden jag hade skickat till henne. En klockren skildring av det där fenomenet var den.
Men hon hade mest sett den som ett taffligt försök att visa att ”det minsann uppstår Halofenomen på söder också”.

Mimmis bild


Min bild

-4 ute, snö överallt och solen har gått i moln

I morse var det precis så där halvkallt och deppigt vitgrått som jag minns att det var i alla sedelärande ungdomsromaner av Siv Wideberg på 70-talet. Jag funderade på detta är jag promenerade under broarna mellan Gullmarsplan och Skanstull. Varför tänker jag plötsligt på mobbing och thinner och näsblod när allt är vitt? Barnboksförfattarna på 70-talet hade ett järnhårt grepp om min fantasi tror jag. Om någon av karaktärerna i typ "Äh, lägg av säger Steffe" kräktes i snön, målade jag upp inre bilder som gick långt utanför texten. Jag såg hela parkeringsplatsen, den belysta gångsvägen genom parkleken, snödrivorna över parkbänkarna, fyllona, kallt lysrörsljus i portar, barr på snön under granarna i lilla skogspartiet bakom skolan.
Och nu, trettio år senare, får jag fortfarande lite ångest, så där på förmiddagen, när det är -4 ute, snö överallt och solen har gått i moln.

För övrigt: Kudos till fyrorna i Sofiaskolan, som älskar att spela fotboll. Varje rast är de nere på grusplanen, fyrtio glada tioåringar och en fotboll.
Men i tisdags var vaktmästaren där och spolade isbana på fotbollsplanen. Fotboll slut! Nu ska här åkas skridskor!
I morse var ungarna där igen. Fyrtio stycken. Och en fotboll.

kompisar sen 67

Channa Bankier, Björner Torsson

Ekko

Jag delar ju som bekant lokal med en dansk animationsregissör, och alla ni andra som också har turen att dela lokal med en dansk animationsregissör vet säkert att med varje dansk animationsregissör kommer också en doft av hela det danska filmundret.

Film i Danmark = världsklass. (Det vet alla, utan att egentligen ha sett så värst mycket mer dansk film än möjligtvis "festen" och "idioterna".)
Film i Sverige = helt okej.
Varför är det så?
Detta är naturligtvis en oerhört komplex och djup fråga, en fråga som kanske till och med är fel ställd, eftersom det faktiskt inte alls är så att svensk film är så värst mycket sämre än den i Danmark, det är bara det att det känns så.
Varför känns det så?
Jo, därför att i Danmark behandlar man filmarbetare som rockstjärnor.
Och filmarbetarna i Danmark tycker om det.

Varje månad får min danske animationsregissör en tidskrift som ges ut av det danska filminstitutet (som bara det är ett under av självförtroende, där det ligger i ett ruffigt 60-talshus på andra sidan gatan från Kongens Have, där man fortfarande får röka inomhus, där kaffet smakar gift och där konsulenterna går runt och ser ut som Iben Hjejle eller Mads Mikkelsen). Tidskriften heter Ekko och ser ut och känns lite som tidningen Pop. Tjock, välmatad på glansigt papper och med lysande fotografi och fylliga recensioner.

Tidningen kan för visso kännas en smula sexistisk (i förra numret porträtterades bland andra Jørgen Leth över tio uppslag, här och var luftade med bilder av lättklädda 22-åringar från tredje världen. Texten var lång, tät och Jørgen fick verkligen komma till tals. I novembernumret (som är det senaste vi har fått) görs en motsvarande lång och genomträngande intervju med David Lynch.), men den måste verkligen ge råg i ryggen till den som läser den och känner sig som en del av Det Danska.

Ekkos uppdrag tycks vara att skildra branschen för folk i branschen. Lite som resumé alltså. Och i varje nummer presenteras olika nya aktörer på den danska marknaden. Det kan vara fyra unga (ofta oerhört snygga och välklädda) producenter på något genomhäftigt produktionsbolag, eller nyutexaminerade regissörer från den danske filmskole. Alla fotograferade av proffsfotograf, stylade i smakfullt grått och nyligen sandblästrade vid Skagen, arrangerade på ett sätt att även de som själva inte känner sig toppsnygga, blir toppsnygga.

Ekko kanske är fåfäng och lite ytlig, men åter: oj vad den andas självförtroende.
I varje nummer presenteras till exempel en lista, en "tio i topp", och i novembernumret var rubriken kort och gott: SELLOUT. Och så tio namn på folk som enligt Ekko är sellouts, med Robert de Niro i topp. Andra namn var Luc Beson, Lasse Hallström, Jane Fonda och Billie August. Iskallt och väldigt roligt. Inte särskilt vetenskapligt, en känsla redaktionen på tidningen Ekko hade bara, och som de vågade lufta, eftersom de är bäst i världen.

Eller åtminstone tycker att de är bäst.