Photo Booth

På något sätt försätter själva idén om att man ska ta ett kort på sig själv med hjälp av datorns webkamera, en i ett slags självmedvetet tillstånd som är svårt att tvätta bort. Man ser sällan så tillgjort osexig ut som på bilder tagna med photo booth. Hur man försöker slappna av på stolen, hur man vinklar ansiktet lite neråt, försöker släppa axlarna, hur man tittar upp i kameran först i det ögonblicket när bilden ska tas för att få den där nakna, oförställda blicken. Och varför? Kanske för att någon gång hitta en bild som blir perfekt, stanna där och bränna in just denna i skallen och radera alla andra (som man ju får skylla sig själv för, eftersom de genererades just i jakten på den där perfekta, känn på den o du moderna människa..).

Jag minns hur det var på den tiden då man fortfarande spelade in ett hälsningsmeddelande till telefonsvararen. Hur man kunde vandra runt i timmar hemma med mobilen och spela in, lyssna och radera: "Hej, du har ringt till Anders Sparring, jag kan inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag (paus) upp". Jag tror att det ligger ett i min telefon just nu. Säkert fyra år gammalt. Omöjligt att lyssna på. Smärtsamt självmedvetet. Jag skulle vilja samla ihop ett gäng elaka killar och börja mobba mig själv när jag lyssnar på det där. Så risigt låter det.