alla dessa bloggar

Jag fick ett mail från Kai Stavre i dag. Han har i dag uppdaterat sin blogg (bortsett från en länk till en annan blogg) för första gången på ett halvår. En kort dikt. Han är en sann minimalist. Skulle tro att han anser att han bloggar, men uppdaterat glest.

Huskorset har tagit paus sen den 30 april och Peter Barlach som 2007 glatt utropade att han skulle blogga tills han dog ("jag ska blogga tills jag dör") har antingen dött eller så var det bara något han sa, då när han hade flow.

Själv lät jag bloggen ligga nere i flera månader och nu kämpar jag varje dag för att hitta inspirationen. Men det går lättare och lättare. Jag får fler och fler uppslag, fler och fler händelser känns som bra uppslag till ett blogginlägg.

Det är nog ganska många bloggar som bara svalpar runt som spöken där ute, som får ett besök då och då, efter en hänvisning långt nere i något sökresultat på google. Jag kan komma på mig själv med att läsa bloggar som jag tycker är intressanta och värda att följa, tills jag tittar på datumen och ser att de inte har uppdaterats sen hösten 2008. Vad hände med bloggaren, tänker jag. Vet han eller hon ens om att den här bloggen ligger kvar? Är det kanske spöket av någon som är död. Jo för såna bloggar finns ju. Jag följde länge Lindas blogg, men gjorde ett kort uppehåll i läsandet. När jag kom tillbaka var Linda död. Bloggen ligger kvar.

Hösten 1998 såg jag ett inslag på det nu avsomnade magasinet Cyber, på SVT, som handlade om en kille som hade lagt ut egna tolkningar av Iron Maiden-låtar på nätet. Anton Gustafsson var djupt fascinerande, en fantast i ordets rätta bemärkelse, besatt av sin dator, Iron Maiden och att resa (keso gillade han också minns jag). Anton reste jorden runt flera gånger under åren 1999 och 2002, och gjorde noggranna reseskildringar som han la ut på sin hemsida. 2002 avslutade han tvärt en planerad jordenruntresa i Mexico, och åkte hem. Jag mejlade honom och frågade vad som hade hänt. Han hade blivit rånad. Hade tappat sugen. Nu skulle han plugga och ta tag i sitt liv, skrev han. I början av 2004 surfade jag in på hans hemsida igen, för att se hur det hade gått. Anton var död. Han hade tagit sitt liv i november 2003, men hemsidan ligger kvar.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det var inte min intention att skriva om bortgångna bloggare när jag inledde den här texten. Men det är något i det som griper tag. Jag tycker att det är fint. Det kanske är det vi menar med evigt liv, nej, "ett liv efter döden". Att de fortfarande finns kvar, går att läsa, går att uppleva som levande igen.