ingen ångest

Dagarna rullar på. jag kommer på mig själv med att njuta av att det blir mörkare. Det känns inte som jag. Jag känner mig inte som mig själv när jag gör det, men i eftermiddags när jag vandrade över Skanstullsbron på väg hem med den mörka himlen som ett lock över stan och bilarna som glimmade förbi i en lång tyst rad, och de där nere på den gamla bron som tryggt styrde upp mot hammarbyhöjden, kände jag mig trygg omsluten och varm. Det är kanske känslan från sovkupén i förra veckan som hänger kvar. Jag har inget inplanerat, inga jobb, inga stora evenemang, bara julen som ligger och jäser där tre och en halv vecka bort. Det är skönt att låta dagarna rulla på långsamt. Jag promenerar genom stan, åker inte bil eller tunnelbana. Bara går. Känner ingen stress eller ångest. Bara ett stort lugn. .

Missade en grej.

Hallå govänner, jag har ju lagt in en massa filter för kommentarer pga allt ökande spam. I detta har jag missat att titta efter icke modererade kommentarer, trodde att jag skulle få mail om detta, men måste ha missat en knapp någonstans. Tack för alla fina i varje fall. Nu är de publicerade.

/Anders

Under skanstullsbron 22 oktober - 11 november

x

Jag har just kommit hem från den kanske bästa kvällen i El Mundos historia och som vanligt går det inte att sova. Trots att jag inte ens var uppe på scenen. Nu sitter jag i soffan utanför sovrummet och hör hur de sover i sina rum, Mimmi och barnen.

En lovande ung komiker är död. Det var över hela facebook när jag kollade för en stund sen. Jag kände honom inte alls, vi hade pratat ett par gånger bara. Han syntes på ett helt fantastiskt klipp från Big Ben för några år sen, en skir oerhört queer ung man som gjorde märkliga ljudeffekter och skämtade med ett oerhört lågt och allvarligt tonläge. Någon kväll för ett par år sen var han med oss på El Mundo. Jag minns inte om han var bra eller dålig just den kvällen, men han gjorde intryck, och när han gick lämnade han ett visitkort med sitt namn och sina titlar: human beatboxer och komiker.

Nu är han alltså borta. Jag vet inte, men jag tror att han har tagit livet av sig. I mitt medvetande fanns han bara som en kort flämtning. Som något som sprattlade till mellan den gången jag såg det där klippet på youtube och i kväll.
Men någonstans uppe i Luleåtrakten sitter en familj och försöker förstå och för dem kommer livet kommer aldrig att bli sig likt igen.

nattåg

I går kväll tog jag nattåget hem från Lund. Jag låg i mina pyjamasbyxor i mellanslafen i den ombonade sovkupén och läste Jonathans Litells ”De Välvilliga”. Boken är lång och textmättad på ett sätt som gör att man inte bryr sig om att bläddra tillbaka om man har råkat missa något, så där som man gör under läsning när en plötslig impuls utifrån tar en med ut på en associationsbana, medan ögonen mekaniskt följer texten (är det inte så vi läser av vår omvärld också?). Långa dialoger, där man snart tappar bort vem som säger vad, oöversatta citat på tyska eller franska, referenser till olika förkortningar från den nazistiska byråkratin avlöser varandra sida upp och sida ner. Men trots detta är boken oväntat lättläst och under läsningen sjunker man allt djupare ner i skildringen.

Tåget rullade fram över två skarvlösa räls och jag kände mig som ett stycke rörpost på väg genom de småländska skogarna. Varm, avslappnad och behagligt sömnig i den tysta kupén. Han i slafen under mig sov utan att snarka, han i slafen över mig låg också och läste. Litells hjälte (?), Max Aue, studerade hur man lossade en leverans av nya fångar som just hade anlänt till Auschwitz. Godsvagnarna som öppnades, halvblinda utmärglade fångar, förflyttade familjevis med små barn och gamla, som stapplade ut ur sitt eget piss och skit, ut på plattformen utan en aning om var de befann sig och snabbt sorterades upp i olika led för vidare transport till antingen arbete eller till omedelbar avrättning i gaskammare.

Aue följde några av fångarna till gaskammaren. Allt gick lugnt till. Ryktet om anläggningarna, med ingång i ena änden och krematoriet i den andra, hade inte spritt sig till fångarna, ingen visste vad som väntade, utan man klädde fredligt av framför den röda tegelbyggnaden, lade kläderna i en hög på marken, några av ungarna lekte kurragömma bland klädhögarna, och forcerades milt av några SS vakter ner för trappan till gaskammaren. Och en timme senare steg röken åter från skorstenen.
En tågresa kan sluta på så många olika sätt.

Jag somnade till slut och när jag vaknade stod tåget på en sidoperrong på Stockholms central. Mina kupébröder klev upp och lämnade mig ensam kvar, utan att jag hade sett ansiktet på någon av dem. Jag låg så en stund, innan jag letade fram mina kläder och samlade ihop alla sakerna, boken, telefonen, snusdosan, kontrollerade för fjärde gången att plånboken fortfarande låg i väskans ytterfack, gick och kissade och borstade tänderna och klev ut. Det var fortfarande mörkt i Stockholm. Ett slags tidlöst, rumslöst höstmörker, morgonmörker, där nya människor skyndade fram. Jag såg en man som rullade en pirra med någon last över Vasagatan, vid övergångsstället framför hotell Terminus, och jag tänkte att just den här bilden måste ha sett ungefär likadan ut 1962 eller 1945. Dofterna, stämningen, den var så oerhört tidlös.

Tunnelbanan och promenaden uppför den mörka och disiga Gullmarsvägen, hem till en sovande lägenhet. Mimmi vaknade och berättade om en dröm hon hade haft. Om hur hon inte hittade barnen i Paris, hur hon till slut hittade dem, och att de då hade börjat leva ”gatuliv”. Jag gjorde frukost och läste DN. Jonas Thente recenserade en ny bok och avslutade texten magnifikt: ”När jag tittar upp från sidan 1116 i ”Min Kamp 6” och ser ut över det svenska litterära landskapet ser jag en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot skyn, ömsom mot det oöverstigliga stängslet. De tänker på den nya mansrollens alla fasetter i rotavdragens epok, och på hur kvinnor möts över generationsgränserna på ett gym vid Hornstull i Stockholm.
Karl Ove Knausgård bor i Malmö. Det gör väl honom till en svensk författare? Snälla!”

Nu börjar en ny dag. Barnen är sjuka. Från vardagsrummet hörs signaturen till ”tjyv och tjyv”. Filmjölken ljummas på frukostbordet.

So long.

statusuppdatering

Det är nu ganska länge sen jag ens formulerade mig i löpande text känns det som. Under hösten har jag mest arbetat med manus, läst, bearbetat och skrivit själv, och det är med lätt darr på handen som jag nu sätter mig ner och skriver blogg igen.

Jag sitter i den stora tomma bottenvåningen på Vamlingbolaget på Gotland. Där uppe sjunger de "ja må han/hon(jag hör inte vilket) leva" för någon. Förmodligen genom telefon. Klockan är närmare elva på kvällen. Det kan mycket väl vara ett litet barn som fyller år och närapå blev bortglömt. De är sådana i den här familjen: slarviga med tid och fulla av kärlek.

Jag har i vilket fall som helst mest arbetat med manus under hösten. Ett stort projekt är nyss avslutat. Det blev bra - tror jag, vi känner oss nöjda - tror jag och alla är glada - tror jag. Nu är det i vilket fall som helst dags för regissörerna att ta vid. I februari påbörjas inspelningen av 12 episoder nyskriven TV-dramatik för barn i 7-9-årsåldern. En serie som jag tror kommer att engagera rätt så många. Uppdraget kom till oss i slutet av april, och nu är det alltså färdigt. Märkligt. Tiden bara rullar på, tar ingen hänsyn, och det som nyss var stressfyllda dagar utan tid till något annat, är nu en oändlig ocean utan slut. Jag måste hålla mig i bordskanten för att inte trilla omkull.

I maj kommer KARLA BROTTARE ut. Jag tänker på det nästan hela tiden. Natur&Kultur har verkligen drivit på mig med kärlek och under tidiga hösten blev jag äntligen klar med det som kommer att bli min första egna bok. 28 maj 2012. Skriv upp det. Och köp den för sjutton.

Jag har lovat mig själv att skriva en bok till i samma serie innan Karla kommer ut, och det är just det jag har suttit här nere och pysslat med under kvällen. Medan ungarna dunsar där uppe och släktingar sjunger jamåhan..för andra släktingar som fyller år.

Ibland läser jag lite i min blogg. Väljer ut en månad någon gång längre bak i tiden och börjar. Jag gillar den. Tycker att den är riktigt bra vissa stunder. Känner mig stolt över den och tror att jag kommer att vilja fylla på den i framtiden också.
Det finns dock ett ord som jag tycker återkommer lite för ofta, som gör bloggen lätt irriterande att läsa. Och det ordet är JAG.

Skärpning på den punkten Anders.