Fula kläder

Jag blev stående i hallen ganska länge i morse och valde jacka/kavaj. Två parametrar:

1      1. Det börjar bli varmt.

2      2. Jag vill se bra ut.

På vintern är det sällan några problem. Det är lätt att svepa in sig i stora svarta rockar och trycka ner något över huvudet och ändå se OK ut. På våren är man naknare (och har så mycket mer att dölja). Halsen blir längre. Hårfästet ligger högre upp märker man. En ytterligare genomskinlighet har smugit sig in i ens karaktär. Blicken är något dummare, den flackar, möter endast blickar under ett kort ögonblick, hela ens gestalt utstrålar falskt självförtroende, man är ful och har taskig hållning. Man är blek och jävlig, oklippt.

Och man har inte köpt lätta kläder på åtta månader.

Jag jobbar uppe på Hökens gata på Södermalm just nu och när jag klär mig klär jag mig för promenaden längs Götgatan, i synnerhet då den sista biten, från Medborgarplatsen upp förbi bokaffären Hansson & Bruce, förbi Brunogallerian; den biten av Södermalm som plötsligt känns lite city och där folk verkligen ser OK ut. Det är här jag kan känna mig så där naken. Och när jag rustar mig i kläder, är det min spegelbild i Filippa K:s skyltfönster på Götgatan 21, jag måste suggerera fram där hemma vid hallspegeln. Jag vill se mig själv, snabb, något framåtböjd, smal och med mycket energi. Väljer jag fel, kommer jag inte att upptäcka det förrän det är för sent.

I morse valde jag fel. Bilden jag frammanade var bilden av mig själv som 21, 14 kilo lättare och dessutom i en annan tid. Någonting långt inom mig skrek NEJ, när jag som i slow motion drog fram en kort svart manchesterkavaj med dragkedja och som i en dröm drog den på mig, Jag lyssnade inte. Jag bad min inre stylist att hålla käften för ett ögonblick, åtminstone medan jag knöt skorna – bruna, låga – och kunde se helheten.

Jag såg för jävlig ut, men tänkte att det kunde ha med hallspegeln, och den dåliga belysningen att göra, att allting skulle se helt annorlunda ut när jag gled fram på Götgatan.

Nej, skrek det inom mig. Byt.

Tyst! röt jag tillbaka, låste dörren och gick till skolan med Mårten.

Och redan när jag hade kommit ut genom porten och kastade en blick över axeln och såg min spegelbild blixtra till i de där smala glasen medan porten gled igen, såg jag hur för jävlig jag såg ut. Hur jackan var för kort och därmed gjorde mina ben så oändligt långa, hur de smala slitna jeansens blåfärg skar sig mot det svarta, hur mina skor fick mig att se ut som en skånsk inavlad bondpojk, på besök i storstan.

Dessutom är jag tjock om magen, något som tighta lite för korta kläder verkligen förstärker.

Åh, jag orkar inte skriva mer om det här nu. Jag tog mig till jobbet, undvek att titta i skyltfönstren, undvek att möta blickar. Och nu sitter jag här på kontoret, i ett stort rum, med dörren stängd. Inlåst i min clownkostym.

Jag såg två episoder av Mad Men i går. Aldrig förr har man pressat så mycket poesi ur en TV-serie. Den här säsongen är den vackraste jag har sett. Den inre skönheten överträffar alltid den yttre. Slutsekvenserna i ep 5 s 5 får mig nästan att gråta när jag tänker på dem. De är det bästa som har skrivits för TV. Jag tröstar mig med dem och kommer att vara i dem när jag vandrar tillbaka, längs Götgatan i eftermiddag. I mina fula kläder.