Ibland tänker jag att vårt djupaste högmod ligger i
relationen till den egna kroppen. Hur vi tar varje rörelse för givet, hur vi
flyttar fötterna utan att tänka på det, hur vi lyfter pappmuggen från
snabbmatskedjan och sätter sugröret till munnen utan att tänka på det. Och
sugröret träffar munnen på exakt rätt ställe. Vi behöver inte titta efter, vi
bara gör rörelsen, och som resultatet av en flyktig tanke fylls munnen
plötsligt av den där söta, kolsyrade, kanske goda vätskan, vi är knappt ens
medvetna om det. Sexton timmar efter att vi har ätit måste vi gå på toaletten.
Det kan göra ont om vi har ätit något starkt, det kan gå trögt om vi har ätit
för mycket vitt bröd, men det fungerar av sig själv, utan att vi tänker på det.
Nyss såg jag en man på TV som hade fått en stroke. Med
största möda lyfte han muggen och satte med stor koncentration sugröret till
munnen och läskade sig. Bilderna var tagna i lätt motljus, gammelmanssiluetten,
den där profilen som vittnar om att döden inte är långt borta. Nästippen helt utan
rundning eftersom huden smiter åt runt näsbenet, den insjunkna munnen med
läppar över den tandlösa gomen, hakan som aldrig tycks sluta växa, ett hårigt
ögonbryn som långsamt slöts sig och öppnades i en blinkning som bara för några
veckor sedan var en självklarhet, men som nu, efter stroken, inte sker utan
viljeansträngning. Tröttheten i hans profil. Kroppen som inte lyder längre.
Stroke. Det är något banalt. Något som alla kan räkna med förr eller senare.
Och kroppen vill inte längre. Den har blivit ett fängelse, där det som tidigare
var självklart nu är ofattbart svårt.
Jag tänker mycket på det där just nu. Är 43 år gammal.
Stressar ibland, snusar mycket. Blir arg och lugnar ner mig. Oroar mig och
tappar modet. Äter chips. Och jag tänker att blodet som rinner runt i min kropp
förr eller senare kommer att stöta på hinder. När jag tog en tupplur på
kontoret i går, kunde jag känna hur det rusade runt i mitt huvud,
i mil efter mil av artärer och kapillärer, och plötsligt slog mig tanken att
det mycket väl skulle kunna ta stopp där uppe, när som helst.
Deppig tanke va?
En annan grej:
I morse läste jag sista sidorna i "Stål" av Silvia Avalone.
Ryktet om romanens död är betydligt överdrivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar