Grattis på den stora dagen!

Här om kvällen när jag var inne på mamma Xu, vår lokala thairestaurang, och beställde hämtmat, hörde jag en glad röst som ropade typ: ”nämen Sparring”. Jag vände mig om och kände absolut inte igen mannen som stod framför mig. Det visade sig att han heter Pelle och är läsare (och gillare) av denna blogg. Oboy vad glad jag blev. Pelle tyckte dock att jag slarvade med uppdateringarna, och jag lovade att genast gå hem och skriva en text. Detta var nu två dagar sen, så Pelle, du kanske redan har gett upp och slutgiltigt raderat mig från din RSS-feed. Om inte -här är den nu:

Ännu en av dessa juniförmiddagar, när man plötsligt har glömt bort hur intensivt man längtade till lövsprickning och blommor, och bara är så helvetes stressad över att allt snart är över. Har lämnat barn på fritids och dagis. Jag var på dåligt humör när jag kom till fritids och avreagerade mig på en av fritidspedagogerna efter att hon med väl trist tonfall hade talat om för Mårten att han måste anmäla sig i köket innan han börjar leka med sina kompisar. Mårten hade brutit ihop och jag kände hur allt det arbete jag hade lagt ner på att få honom till fritids, i ett slag spolierades. Jag ringde upp efteråt och pratade med honom. Han var glad igen, men jag tror att den där fritidspedagogen har ganska ont i magen nu. Vilket ger mig dåligt samvete.

På väg hem igen (jag jobbar hemma i dag) blev jag omkörd av både brandbilar och ambulanser och snart upptäckte jag att hela gatan där vi bor var avspärrad. Eftersom Stella ligger hemma med hög feber drabbades jag i ett slag av panik och ryckte tag i första bästa polisman, så där som man gör när polisrespekten får ge vika för katastrofrädslan, och frågade var det brann. ”I tvåan”, sa han på djupaste stockholmska, och jag blev genast lugnt, eftersom vi bor i fyran. Jag ställde mig på andra sidan trottoaren tillsammans med ett gäng nyfikna som redan stod där med sina i-phones och tog bilder. Det låter ju hemskt att säga det, men omskakande katastrofer kan ha en renande effekt på mitt psyke. Lite som en omstart av systemet. Man slungas ur sina närmast tvångsmässiga tankemönster och får plötsligt upp ögonen för vad som verkligen är väsentligt. Jag vet att liknelsen haltar, men jag tänker: ”lite som elchocker inom psykiatrin”.

Som man ser på bilden är detta en våldsam tragedi för de som är inblandade. Eftersom jag stod ute på gatan och hängde med alla andra nyfikna och tjyvlyssnade på ambulanspersonal och polis, kunde jag dra slutsatsen att det inte hade varit någon i lägenheten. Men ändå. Hemmet är ju en stor del av den egna personen och jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas att komma hem till en utbränd lägenhet. Så det kändes lite skitigt att stå där ute och tanka sensation, ungefär som man klickar på nyhetsklipp på aftonbladet.se.
Men jag tog i varje fall en bild.

När jag äntligen kom hem lyssnade jag på de sista 12 minuterna av Filip och Fredriks podcast. Filip Hammar for ut mot bl a Marcus Birro och jag kände hur den gamle mobbaren i mig vaknade till liv. Googlade upp Birro på twitter och såg att han dessutom fyller 40 år i dag, så jag skrev något elakt som jag sen raderade, kokade kaffe och slog på datorn.

Nu ska jag inleda slutspurtsarbetet med ”Karla och Boris” som kommer ut i Maj 2013. Håll tummarna!

Och grattis på den stora dagen Marcus Birro!