"Det här händer inte!"

Strax efter klockan åtta i går kväll, när jag insåg att kvällen skulle bjuda på VM-kval mot Tyskland, borta i Tyskland, bara dagar efter att landslaget närapå spelade oavgjort mot Färöarna, fattade jag ett snabbt beslut och la upp följande uppdatering + förklaring på twitter.

Självklart kändes det bra, sen, när jag hade lagt ungarna och kollade ställningen på aftonbladets liveuppdatering. Sverige låg under med 4 - 0 och jag hade inte missat någonting, inte investerat något som jag nu skulle förlora.

Jag svängde in på twitter också. Där var det väldigt neråt och uppgivet, men snart började feeden fyllas med "jaaaaaaa" och "Ibraaaaaaa" osv.  Någon (Al Pitcher) skämtade om att allt pekar mot 4 - 5 till Sverige, men än så länge hade jag ingen tanke på min tidigare uppdatering.
Men när det skramlade till där en gång till i feeden, och folk verkligen började vakna och skriva saker som "men kom igen nu då!", sträckte jag på mig. Barnen sov, jag hade lätt kunna slå på TV:n, men det var som att jag inte vågade. Det var som att den här bragden - om det nu skulle bli en bragd, än så länge stod det ju bara 4 - 2 och det var bara 25 min kvar - hängde på att jag inte följde matchen. Så jag lät bli TV:n.
Och jävlar! nu skramlade det till en gång till. Folk skrev saker som "vad är det som händer?" och "jag tar tillbaka allt!" själv laddade jag om jag flödet flera gånger i sekunden, bara för att få se vad som hände där i Berlin. Men jag slog inte på TV:n.

Tre tilläggsminuter. Det blev knäpptyst på twitter. Jag föreställde mig hur alla jag kände och följer, satt som isfigurer, liksom fjättrade av spänning framför sina TV-aparater, hur hjärtan hade slutat att slå, hur andetag hölls i flera minuter.
Och jag ville verkligen veta vad som hände.
MEN JAG SLOG INTE PÅ TV:N.
Matchen var slut, trodde jag, och jag började sträcka mig efter fjärrkontrollen för att se eftersnacket, när liksom mobiltelefonen exploderade i eufori. 4 - 4. Och flödena fylldes så snabbt att telefonerna inte hann följa med.
"Det här händer inte" (Petter Bristav)
Och jag kände mig så otroligt nöjd. Som fylld av en inre tystnad och ett inre lugn. För jag visste, att jag genom min självbehärskning, hade blidkat det magiska tänkandets gudar, och medverkat till ännu en bragd - en sån där bragd som bara svenska idrottsmän kan göra - en sån där bragd som man berättar om för sina barnbarn.
Synd bara att jag inte såg matchen.