Så var vi hemma igen.

Så var vi hemma igen. Klockan 5:30 i morse satte vi nyckeln i låset. Lägenheten nästan som vi hade lämnat den. Almanackan i köket visade på den 21 juni och i vardagsrummet låg DN:s kulturdel från samma dag. Lite gulnad. Lite patinerad, som de där tidningarna man läste på utedasset på 70-talet. Som en Hemmets Journal från 1951. Det luktade varmt trä, gammalt papper och något obestämt elektroniskt i rummen. Lakanen kvar från innan vi åkte. Jag har för mig att de var ganska rena då, så vi lät dem ligga. Skönt. Skönt att bara ställa ner väskorna, kanske ögna igenom den lilla mängd post som har ramlat in sen eftersändningen upphörde, och sen rulla in sig i sitt eget hörn. Jag sover sällan så gott som första natten hemma. Vaknar alltid med en svag och behaglig känsla av jetlag. Irrar runt i dagsljuset och börjar dra i packningen. Letar rena kläder. Att läsa en färsk morgontidning är en fest. Någon skyndar yrt  till Ica och köper frukost. Koka te i egna tekannan. Rosta bröd i egna brödrosten. Den där speciella doften av varmt rostbröd som bara uppstår i vårt kök. Stå i fönstret och titta in över Södermalm. Allt det där som om bara några dagar kommer att kännas så vardagligt blir som en liten minisemester i sig själv. Jag och Mårten gick ut sen. Tog en sväng runt området och tittade på hur allt har utvecklat sig under sommaren. Bygget på Skagersvägen, som mest var en formlös kropp av byggmaterials i juni, börjar bli ett riktigt flerfamiljshus nu. Under kastanjerna vid Bolidenrondellen där gräset bredde ut sig liksom ängsligt och utan någon riktig vilja på försommaren, har det brakat till och blivit djungel. Någon gång mitt i sommaren har man gett upp och lagt i backen på den klorofyllfläckiga maskinklipparen, ställt den i garaget och tänkt att det är lika bra att ge upp, att låta naturen vinna till slut. Det är någon vildvuxet och oplanerat med stadsparkerna nu. Antingen är de söndertrampade och gulnade av öldrickande picknickare, eller så är de bortglömda och trollskt igenvuxna, som det där bortglömda Long Islandhuset i "The grey gardens". För visst är vilar den en stark augustistämning över den filmen? Det är bara nu man tycker att förfallet är vackert. Man är varm, utvilad och tillåtande. Kom igen om några månader. Då är det strikt uppstyd och välfriserad vardag igen. Och semestern ligger i framtiden.