Brev från Greenpeace

Eftersom jag stödjer Greenpeace med månadsbidrag, får jag ibland mail som jag inte läser. Någonting gjorde dock att jag hittade in i det mail som damp i in i morse. Det var ett brev från en aktivist som sitter fängslad i Murmansk. Ett glatt litet brev var det. Ett prosalyriskt mästerstycke i den surrealistiska skolan, tydligt besläktat med Martina Montelius, Martin Luuk eller briljanta barnboksförfattaren Eva Lindström.

Läs! (Och ge ert stöd till Sini genom att skriva på uppropet här.)

"Kära Greenpeace-familj,
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för det stöd, de varma tankar och den kärlek som vi får från er. När jag hör om sympatin för oss runt om i världen värmer det mitt hjärta och ger mig tårar i ögonen. Vi är så lyckligt lottade som har er! Jag tycker synd om alla de aktivister i fängelser världen över som inte får det stöd och den omtanke som vi möts av. Mina dagar och veckor blir verkligen ljusare av de brev, meddelanden och hälsningar jag får. Jag läser dem om och om igen och när jag läser så ler, skrattar och gråter jag - allt på samma gång. De sprider så mycket ljus i den allt mörkare tidiga vintern i Murmansk.
Jag vill att ni ska veta att jag mår bra och det gör de andra tjejerna i teamet också. Jag får höra om dem varje dag. Nu sitter hela teamet i samma fängelse och det gör att jag känner mig trygg. Vi blir bra behandlade i häktet och många av oss har mötts av stöd och respekt från våra medfångar. Äntligen får vi också lite böcker från biblioteket här i fängelset. Stödteamet på plats i Murmansk håller oss trygga och glada genom att förse oss med mat och kläder. Om de inte vore här så skulle hela situationen vara mycket värre, vi skulle vara väldigt hungriga och ganska frusna.
Tidig vinter har anlänt hit till Murmansk, det har redan snöat flera dagar. När solen skiner ute tillbringar jag mycket tid med att titta ut genom fönstret och det får mig att tänka på alla er som stöttar oss: det gör mig glad och det får mig att le. När det snöar tänker jag istället på Arktis - på havsisen, den vackra naturen här uppe - och det ger mig styrka, det ger mening till allt som händer och har hänt.
Annars får jag dagarna att gå genom att skriva, läsa, teckna. Jag dansar varje dag i min cell och rysk popmusik är redan välbekant. Under våra 'promenader' hoppar jag omkring i betonglådan till rastgård och vakterna skrattar. Jag stretchar och sjunger (väggarna är tjocka, som tur är).
Tack, tack, tack!
Tusen kramar och varma hälsningar, jag saknar er alla,
Sini"